Sympathy for the devil.

En protagonist och en antagonist.

”Please allow me to introduce myself …” Ja, så börjar Rolling Stones mästerverk Sympathy for the devil. En låt jag först hörde i Guns N’ Roses version på soundtracket till En vampyrs bekännelse. (Herregud, den filmen är så mycket tonår för mig, jag var femton när den gick upp på bio, och småförälskad i både Tom Cruise och Brad Pitt, medan min storasyster hade en crush på Christian Slater, så det var typ den perfekta filmen. Trots att alla var bleka och lite otäcka, och Kirsten Dunst, som spelade vampyrbarn, hon var bäst av alla! Sorry, avstickare. Åter till ämnet.) Och jag tyckte att det var ett passande intro till den här texten med, för dagens inlägg handlar om fiktiva djävlar, eller den roll som kallas för berättelsens antagonist.

En antagonist finns med för att på något sätt utmana protagonisten (”hjälten” i historien), förhindra att den når sitt mål, klarar sitt uppdrag. I sin mest svartvita form motsvaras det av superskurken i en actionfilm, som har som enda mål att förgöra hjälten och/eller världen. Typ Darth Vader i Star Wars (ja, old school-Star Wars). Men i verkligheten, och i de flesta romaner eller filmer, är det oftast lite mer nyanserat än så. Star Wars bästa ögonblick är ju, enligt mig, när Darth Vader börjar tvivla, när hans känslokalla yttre sakta krackelerar, vilket leder till vändningen att han i slutändan offrar sitt liv för Luke Skywalker. En story blir så mycket mer intressant om det finns både gott och ont i såväl protagonisten som antagonisten.

Vem är skurken nu?

I Härifrån är det Wiik som är den huvudsakliga antagonisten, både i Ozzies och Hannas spår. För att göra Wiik till en komplex karaktär, på samma sätt som jag har försökt se på alla mina karaktärer, var jag tvungen att hitta hans drivkraft. Veta hans bakgrund, hans rädslor, hans önskningar. Jag vet att jag har pratat om det i något tidigare inlägg, men det var en av de saker som var viktigast för mig när jag skrev, att jag inte fick falla i fällan att låta Wiik bara vara sin baksida, sitt värsta jag. Den som utnyttjar andra för sin egen vinning. Sin egen lust. Och jag är själv ganska nöjd med resultatet, men det har lett till en del dubbla känslor, som så mycket annat när det gäller den offentliga delen av skrivandet.

I samband med att Härifrån släpptes blev jag intervjuad av en journalist på Göteborgs Posten, den största tidningen där jag bor. Det var roligt och jag kände mig lyssnad på, även om jag upplevde att vissa frågor blev för närgångna, jag försökte styra bort fokus från mig själv och min historia, men lyckades inte riktigt. Min orutin gjorde att jag hade svårt att sätta ner foten ordentligt. Sedan följde en del strul med artikeln och när den så publicerades satte jag morgonkaffet i halsen, för rubriken blev: ”Victorias svåra uppdrag – att nyansera bilden av pedofiler.” Och jag ville skrika: ”Nej, nej, nej!” Det gjorde mig ledsen och frustrerad, generad, jag tycker själv att det är en rubrik som kan missförstås, som om jag skulle stå på förövarnas sida, det gör jag verkligen inte. Jag skiter i världens alla Wiikar, jag vill inte alls nyansera bilden av pedofiler, det är inte mitt uppdrag, men däremot vill jag nyansera bilden av en övergreppssituation/relation. För mig är det en stor skillnad. Jag har skrivit Härifrån för alla Ozzies där ute, personer som av en eller annan anledning har fastnat i en manipulativ människas klor, oavsett vilket uttryck det maktövertaget tar sig.

För ett par veckor sedan fick jag en lite senkommen recension i Expressen där rubriken var ”Det kräver sin författare att skriva om en pedofil.” Och recensionen i sig var positiv, recensenten skrev: ”att teckna en pedofil som inte är en helt igenom ond karaktär kräver sin författare, och det hanterar Victoria Everbrand riktigt bra.” Vilket såklart gör mig glad, på sätt och vis är det ju vad jag har velat uppnå, men i samband med att recensionen publicerades fick jag ett mejl från någon som hade tolkat det på ett helt annat sätt och tänkte att jag kunde vara rätt person att skriva om alla ”oskyldigt anklagade” män, att jag var någon som stod på deras sida, ville föra deras talan. Och det är bara fel på så många plan. Jag hoppas och tror att det framgår med all tydlighet om man läser romanen.

Kanske är jag naiv som inte förstod att Wiik skulle stå i centrum så pass ofta som han har gjort när andra har kommenterat Härifrån. Men för mig är det inte en berättelse om en man som är pedofil, och det handlar egentligen inte heller om övergreppen i sig, utan om vilka konsekvenser ett utanförskap och en känsla av att inte vara värd någonting kan få. Det är nog därför det skaver i mig när någon fokuserar på Wiik, en del av mig vill ropa: ”Hallå, det här är faktiskt inte hans bok!” Samtidigt så vet jag att jag inte kan styra andras reaktioner (gud vad jag önskar att jag kunde det ibland), och kanske är pedofil bara ett bra ord att slänga in om man vill ha uppmärksamhet. Men jag är också ständigt rädd för att folk som inte har läst romanen ska få intrycket av att jag är ute på någon sorts mission för att få allmänheten att se blidare på pedofiler. Det är jag inte. Verkligen inte. Mina sympatier kommer alltid att ligga hos den utsatta. Den i underläge.

Och det leder mig in på det där med karaktärsfunktioner igen. Wiik är min fiktiva djävul, men i en annan historia, kanske den om hans egen uppväxt, hade han kunnat vara hjälten. Jag tror att man ska tänka så om sin antagonist, att det inte är vilka de är, utan mer vilken roll de spelar i just den här berättelsen, som avgör hur vi benämner dem. Den enes protagonist, den andres antagonist? Wiik har en bakgrund, han har drömmar, han är rädd, precis som Ozzie och Hanna och alla andra. Den avgörande skillnaden ligger i hur de agerar. Och Wiik skulle såklart aldrig beskriva sig själv som skurken, om han fick sköta snacket skulle han istället sträcka fram handen, se dig stadigt i ögonen och säga: ”Please allow me to introduce myself …”

Visst hade man velat sitta i den där publiken ihop med John Lennon och alla andra?

2 reaktioner på ”Sympathy for the devil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s