Att ge feedback

Förra veckan skrev jag om arbetet med omslaget till Konungens ultimatum, det första inlägget i serien ”Bortom nålsögat”. Nu dröjer det innan nästa inspel från förlaget så jag passar på att besvara en fråga jag fick från en av deltagarna i min tävling: Kommer du lägga ut din förstakapitelanalys i bloggen? Vore intressant att läsa hur du angriper ett kapitel och bryter ner det.

Eftersom en författare sällan vill ha sin text publicerad innan man filat på den så mycket det bara går, kommer jag inte lägga ut en hel analys, däremot visa med några fiktiva exempel hur jag granskar en text. De tävlande som gick vidare (fem stycken) skickade sitt första kapitel till mig, upp till 3.000 ord. Om jag försöker generalisera har min feedback mest rört sig inom områdena:

  • Få igång berättelsen/undvik infodumpar
  • Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Få igång berättelsen/undvik infodumpar

Jag angriper alla texter på samma sätt, oavsett om de ligger i början, mitten eller slutet av manuset, men jag är extra noggrann med att starten ska kroka i läsaren och att handlingen kommer igång.

En vanlig fälla författare hamnar i är att ge efter för lusten att förklara bakgrundshändelser alltför tidigt. Jag har själv gjort detta misstag. Mitt tidigare inlägg ”För mycket folk i starten” behandlar inte bara antal personer som författaren knökar in i början av ett manus utan också vikten av att inte förklara allt redan från början. Det gör berättelsen baktung och läsaren tappar närvaron i händelsernas ”här och nu”, samt att nyfikenheten mättas direkt istället för att ligga kvar och locka till att vända blad.

Ett exempel (jag har skrivit texten själv, den kommer inte från tävlingen):

Johanna reste sig långsamt från bordet. Utanför fönstret var vädret lika grått som hennes sinne. Diskhon var full av tallrikar, hon borde ställa in dem i diskmaskinen men uppgiften kändes övermäktig. Hon blundade. Den vita kistan, så hjärtskärande liten, dök upp för hennes inre syn. Kvickt öppnade hon ögonen. Ute på gräsmattan lekte Findus med ett gult löv, men synen av kistan etsade sig fast hur mycket hon än försökte fokusera på kattungens lustiga krumsprång. Johanna kved. Hon hade inte ens hunnit ge sin son ett namn och nu var det försent. Han skulle aldrig få höra sin mor viska ”älskade lill-Pelle”.

Rätt okej start, eller hur? Läsaren förstår att Johanna är en sörjande mor, att hon inte mäktar med hushållet, att hon har en katt, troligen bor i villa och att det är höst. Men vad hände med lill-Pelle? Föddes han för tidigt, eftersom hon inte hunnit ge honom ett namn? Föddes han död eller levande? Vad var felet? Har Johanna en man eller har lill-Pelle blivit till genom en spermadonator? Har hon fler barn? Hur ska hon gå vidare med sitt liv? Som författare vet jag ju allt detta och om jag faller i fällan att förklara allt i nästa stycke dödar jag spänningen som inledningen byggt upp. Kolla här:

Förra året hade hon äntligen blivit gravid och både hon och Mats hade varit så glada. Det hade storebror Emil också. Allt hade verkat gå så bra ända till den där natten i sjunde månaden då hon vaknat med värkar. Barnet hade kommit ut på hallmattan, så fort hade det gått och när ambulansen kom var lill-Pelle redan död. Namnet hade hon kommit på i efterhand. Begravningen hade varit hemsk. Johanna hade knappt märkt alla medkännande klappar på axeln som hon fått, hon hade bara stirrat på den vita kistan som varit täckt av blommor. Hennes svägerska Malin arbetade på blomsterbutiken Fröken Flora och Malins chef Amalia hade insisterat på att alla blommor skulle gå i gult, orange och rött. Mats och Johanna hade inte orkat tänka själva och var tacksamma för hjälpen. Johannas föräldrar, Bengt och Maud, hade kommit med matlådor nästan varje dag. Emils dagiskompis Bennys mamma Tina brukade komma förbi och erbjuda sig att städa men det tyckte Johanna vore alltför pinsamt så hon tackade alltid nej.

Whoo, hold your horses! Här blev det en klassisk infodump, baktung och med jättemånga personnamn som läsaren inte har en sportmössa att ta in. Alla dessa händelser i det förflutna kanske är viktiga och personerna också, men sprid ut informationen lite pö om pö i ett ”här och nu”- skeende. Ett exempel på hur det kan göras:

Johanna sjönk ner på stolen igen, disken kunde vänta. Mobilens gälla ringsignal fick henne att hoppa till. Hon tryckte på svaraknappen.

”Älskling, hur håller du ihop?” frågade Mats innan hon ens hunnit säga hej.

”Inte alls”, svarade hon.

”Det blir bättre med tiden, alla säger det”, sa Mats men lät lika tvivlande som hon kände sig.

”Vem blir det bättre för?” viskade hon. ”Emil, som längtat efter att bli storebror? Dig och mig, som aldrig kommer få några fler barn?”

Väv in infon i berättelsen likt en spindel väver sitt nät. Bild: Cecilia Berg. Insta: artofhighcoastsweden

Nu vet läsaren att Johanna har en make/sambo som heter Mats och ett annat barn som heter Emil, utan att Johanna behövt infodumpa det till läsaren genom inre tankar. Sedan kan Johannas mamma komma med en lasagne och Johanna får dåligt samvete för alla matlådor mamman redan tagit dit och som står orörda i frysen. Osv, då kommer informationen allteftersom.

Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Ett annat problem med mitt exempel på infodump är (förutom baktunghet och många namn) att det inte är trovärdigt att Johanna tänker allt det där i ett flöde. Information som kommer fram genom inre tankar måste vara relevanta för perspektivpersonen där och då. Visst, kistan har etsat sig fast på hennes näthinna men alla detaljer från begravningen är det inte trovärdigt att hon tänker tillbaka på, hon har säkert varit som i dimma under vistelsen i kyrkan. Kanske fragmentariska minnen dyker upp. Den kväljande blomdoften, alltför söt och tung. Kyrkbänkarnas träiga hårdhet mot ryggraden. Prästens trösterika röst som inte förmådde trösta. Lev dig in i hur din perspektivperson ser tillbaka på något som hänt!

Ett annat exempel är hur nya personer presenteras för läsaren:

Anton torkade svetten ur pannan och la ifrån sig skiftnyckeln. Just som han smällde igen motorhuven hördes fotsteg bakom ryggen. Han vände sig om. Lina Åkerblom, hans tjugosjuåriga fästmö, klev in i garaget.

Skulle Anton verkligen tänka på sin fästmö vid efternamn? Eller på hur gammal hon är? Knappast, och det bryter magin genom att det blir uppenbart att författaren försöker förklara för läsaren snarare än att hålla sig i perspektivpersonen Antons huvud. Här är det mycket bättre att gestalta deras förhållande så att infon kommer till läsaren. Vad känner han när han ser Lina? Blir han glad, för att han är tokkär i henne? Då springer han säkert fram och kysser henne. Är hon lika kär i honom kanske hon fnissigt slår bort hans oljiga händer men ställer sig på tå så hon ska komma åt att kyssa honom tillbaka.

Eller blir han besvärad, eftersom Lina kom på honom i säng med en annan kvinna igår kväll? Då kanske han skyndar sig att plocka upp skiftnyckeln igen, ifall hon går till anfall med grepen hon håller framför sig.

Det finns långt mer spännande sätt att presentera en relation än att skriva den rätt ut!

Metodik

Allteftersom jag läser texten kritiskt (låter surmagat, men om jag inte är petig får författaren ingen hjälp att utveckla manuset) noterar jag minsta skav och ger en utförlig förklaring på varför det skaver samt ett förslag på hur författaren kan åtgärda problemet. Det var något Jorun Modén var väldigt noga med att pränta in i sina kursdeltagare. Om en författare får tillbaka ett omdöme i stil med: ”Texten är tråkig och platt”, vad ska författaren göra av kritiken? Det finns inga ledtrådar till att förbättra. Om du får äran att testläsa någon annans manus, är mitt hetaste tips att du lägger tid på att klura ut åtgärder. Det kommer att utveckla såväl ditt eget skrivande som vara en konkret hjälp för författaren vars text du arbetar med. Även om författaren inte gör exakt som du föreslår, är dina exempel guld värda för att författaren ska förstå varför du tycker att något skaver.

Så här kan en sida med feedback se ut, där jag noterat högt och lågt med hjälp av Words kommentarsfunktion. Varje kommentar går att klicka upp så hela texten syns.

När jag skickar det kommenterade manuset till författaren skriver jag ett sammanfattande intryck i mejlet. Oftast ganska kort, eftersom jag förklarar så utförligt i själva manuset, men om jag upplever ett mer genomgående problem, till exempel att författaren ofta glider ur perspektiv eller att karaktärerna behöver fördjupas, skriver jag en sammanfattning kring just detta problem. Självklart med förslag på hur det kan åtgärdas, annars blir det en knytnäve i magen på författaren, som lämnas ledsen och ensam med ett problem som han/hon inte har en aning om hur det ska lösas. Jag vill att författaren ska vara glad och peppad efter att jag satt klorna i en text!

4 reaktioner på ”Att ge feedback

  1. Vilken fin och nyttig artikel. Du ger så många goda och bra råd. Jag brukar kopiera dina artiklar till min Scrivener så jag lätt kan ta en titt när jag skriver. Stort tack för din generositet.

    • Jag blir rörd av din fina kommentar! Så roligt att du samlar på tipsen och att de kan hjälpa dig i ditt skrivande. Det gör arbetet med Debutantbloggen riktigt meningsfullt för mig!

  2. Du är så bra på att beskriva kniviga saker på ett pedagogiskt och lättbegripligt sätt! Och din intention att författaren ska känna sig glad och peppad efter att du läst stämde verkligen i mitt fall 🙂 Återigen stort tack för att du delade med dig så generöst av dina förmågor i tävlingen och även gör det löpande här i bloggen. Du är en inspiration!

    • Åh tack, vad glad jag blir! Så kul att jag kunde vara till hjälp och peppa. Också jättekul att du uppskattar blogginläggen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s