Festlokaler och plexiglas

Jag behövde hitta en lämplig fredag eller lördag i april för releasefesten, trodde jag, tills jag förstod att det snarare gällde att hitta en lämplig tisdag, onsdag eller torsdag. På helgerna konkurrerar man ju med tusen andra saker – plus att många av kollegorna i nöjesbranschen arbetar då. Så onsdag 20 april fick det bli.

Lokal, då? Den måste ligga supercentralt, och den måste rymma mycket folk. Jag kollade närmare 20 alternativ. Till slut föll mitt val på Café Opera. Det kändes optimalt. Perfekt läge, lagom stort, bra personal, förvånansvärt prisvärt. Och kanske också lite coolt?

NU

Alla är häpnadsväckande trevliga här i Karlskoga, men det är något lurt med hur de pratar. En mix av värmländska, närkingska, östgötska och västgötska – och dessutom tycks var och en ha skapat sin egen, privata variant av denna bastard till dialekt. Märkligt.

En vän som bor i trakten har ordnat ett föredrag åt mig på Karlskoga Humanistiska Förening, och dessförinnan en signering på Spongs Bokhandel. Han har spunnit loss och blivit något slags kombinerad agent, chaufför, fadersgestalt och sherpa under mitt korta besök. Jag är nästan mållös av tacksamhet, men det gör inte så mycket, för Hans-Eric (som vi kan kalla honom) är en lika aktiv som begåvad talare. Allt han säger paketeras – medvetet eller ej – som anekdoter, fängslande och dramaturgiskt fulländade, oavsett ämne. Otroligt. 


Spongs Bokhandel verkar ha en särskild plats i lokalbefolkningens hjärtan, och det förvånar mig inte. Ägarna Ann och Janne är genomgoda människor (sånt märker jag direkt). Butikens fasad pryds av neonbokstäver som renoverades och återinstallerades för ett par år sen, efter att ortsborna på eget initiativ samlat ihop de pengar som krävdes. Fantastiskt.

Hans-Eric (som han också heter) försvinner iväg och signeringen tar sin början. I samma sekund kommer en herre och köper dagens första bok. Det är lite för bra för att vara sant, och jag misstänker att antingen Hans-Eric eller Ann och Janne har anlitat mannen för att muntra upp mig, ungefär som när vår statschef ”jagar älg”. Men det får stå för dem. Några trivsamma timmar förflyter. Alla besökare är underbara, trots det där med dialekten, och tar sig tid att prata med mig oavsett om de sedan köper boken eller ej. Härligt.


Jag säljer totalt sex böcker, betydligt fler än jag räknat med, tar farväl av Ann och Janne och inmundigar mat och anekdoter tillsammans med min agent innan vi beger oss till Folkets Hus, dit den humanistiska föreningens medlemmar redan har börjat strömma så smått. Jag ska visa bilder medan jag pratar, och erfarenheten har lärt mig att det viktigaste är att få ordning på tekniken. Mannen som hjälper mig är gissningsvis runt 80 år. På projektorns undersida sitter ett rejält fäste av plexiglas, sex-sju centimeter tjockt, med intrikata hål och gängor. Det har mannen konstruerat själv, för att projektorn ska kunna anslutas till ett trebent stativ han kommit över någonstans. Jag är imponerad, deltar i monteringen, vill visa mig händig, säger ”han” om en vingmutter. Sen grejar vi med sladdarna en stund, och så funkar det. Tio minuter kvar till start. Skönt.

Jag har hållit det här föredraget många gånger, men det brukar ta runt 20 minuter och ikväll har man önskat bortåt en timme. Jag drygar ut alla moment, stoppar in en anekdot om Einstein (med Hans-Eric som förebild) och adderar högläsning på slutet. Efter 50 minuter känner jag mig klar, och samtidigt ser jag en dam gäspa. Vi är överens. Bra.

Sedan säljer jag 15 böcker, och så blir det ostbuffé. Medlemmarna i Karlskoga Humanistiska Förening är, föga förvånande, utomordentligt trevliga. Snett mittemot mig sitter en 90-årig kvinna som ser det komiska i allt. Som henne vill jag bli. Eller vara. Och mannen med plexiglasfästet berättar att han var FN-soldat i Kongo 1960. På Dag Hammarskjölds tid. Hisnande.

Jag sover över hos Hans-Eric och Inger (som vi kan kalla hans fru, eftersom hon heter så) och åker sedan hem med en odelat positiv, möjligen något romantiserad, bild av Karlskoga och dess invånare. Det är bara det där med dialekten. Den borde de göra något åt. Men i övrigt – tio av tio. Och nu har jag bara en låda med böcker kvar. Trevligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s