Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.