En alien på uppdrag.

Meddelande till hemplaneten: allt är bra.

Inbjudan damp ner i mejlkorgen för ett par veckor sedan. Inbjudan till Norstedts förlagsmiddag i samband med bokmässan här i Göteborg. Så fort jag såg den var det två tankar som spirade upp intill varandra, som vanligt. ”Kul!” och ”Hjälp!” Kul, för att det är stort att bli bjuden på en förlagsmiddag, lilla jag, liksom, räknas jag verkligen som författare? Och hjälp, eftersom jag har svårt att hantera det okända, ovana, att ge mig på någonting nytt är en utmaning för mig.

Jag våndades några dagar, funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag våga? Jag som tackat nej både till förlagets julmingel och sommarfest, med ursäkten att de var i Stockholm, men nu, när det ändå var på hemmaplan? Borde jag inte gå? Och så, i ett modigt ögonblick, tackade jag ja. Puh. Kände mig stolt. I can do it.

Men ju närmre helgen kom började jag känna det där obehaget. Spänningen i axlarna. Huvudvärken, de stenhårt hopbitna käkarna. Oron i magen. Illamåendet. Ångesten. Vad sjutton hade jag gett mig in på? Alla ovissa parametrar dansade framför mig: vad borde man ha på sig? Betyder 19.30 att man ska vara där 19.30, eller droppa in efter hand? Är det stiff sittande middag eller mer fest? Tänk om jag inte känner igen alla stora författare jag borde känna igen? Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag säger något dumt? Tänk om jag får panik och börjar gråta?

Jag försökte hantera det. Försökte använda mina kbt-strategier, jag har övat intensivt det senaste året, på just såna här situationer. Men av någon anledning funkade det inte. Jag kunde inte räta ut tankarna, kanske beroende på att jag har haft en ganska omvälvande vecka, med många utmaningar. Kanske för att just skrivandet och den världen är så viktig för mig, jag vill så gärna höra hemma där. Jag vet inte, men det gick så långt att jag tjugo minuter innan jag skulle gå faktiskt började gråta. Mina instinkter skrek högt att jag skulle skita i allt, gå och gömma mig, fara, fara! Avbryt! Men det gjorde jag inte. Jag bet ihop. Jag tog på mig kläderna min man och dotter hjälpt mig välja (mina svarta favoritbyxor och en svart blus med blommor), lyxade till det med maskara (jag sminkar mig aldrig annars), satte upp håret i en tofs (som alltid) och drog ett djupt andetag.

Hela spårvagnsresan tänkte jag att jag var en upptäcktsresande. En utomjording på besök i den här märkliga världen, att jag var ute på ett uppdrag. Att jag skulle besöka en förlagsmiddag för att sedan kunna rapportera om det hela till min hemplanet. Det kanske låter knasigt, men för mig blir verkligheten lättare att hantera på det sättet, jag fastnar inte lika mycket i min egen hjärna. Och mina observationer kan sammanfattas såhär:

  • Författare och förlagsfolk gillar att umgås (det var otroligt mycket folk, att kliva in i festvåningen var som att tränga igenom en vägg av människor)
  • De har också mycket att prata om (ljudvolymen var extremt hög)
  • När många glada människor samlas i ett rum blir det väldigt varmt (svetten rann i pannan, på halsen, mina kinder blossade ännu mer än vanligt)
  • Om förrätten serveras i en djup tallrik med sked till bör man förstå att det väntas komma soppa (och inte börja hugga in på garnityren så att förlagschefen vänligt men bestämt får upplysa en om ens misstag)
  • Vilken samling underbara, omtänksamma, intressanta, lättpratade och vänliga personer Norstedts representerar! (De överträffade alla mina förväntningar, eller snarare överbevisade alla mina rädslor.)

Jag hade en fantastisk kväll. Det var fyra intensiva timmar av mat och prat, om örnar, sociala medier, recensioner, poddar, huruvida ”Kärlek och anarki” visar sanningen om förlagsvärlden eller inte, framtiden för bokbranschen, ljudböcker, skrivkurser, synopsis och författande ur alla möjliga vinklar. Det var givande, roligt, upplyftande och precis vad jag orkade med, så när alla andra strax före midnatt drog vidare på karaoke gick jag hem, glad i hjärtat. Stolt över att jag vågade. Tacksam över att jag har fått chans att tillhöra Norstedts gäng, och att jag har en plats i skrivarvärlden i stort. Min rapport till hemplaneten blir: Det är en underlig värld, men jag väljer att stanna. Och nästa gång det dimper ner en inbjudan till förlagsfest kommer jag att svara ja, med glädje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s