Välkommen till Vresta.

Om du kommer körande på den gamla landsvägen norrifrån så är skönheten det första du kommer att lägga märke till. Det är den del av Sverige där landskapet är som plattast, där bergen tryckts bort och vetefälten brer ut sig, guldgula, vajande. Du kommer att passera en lindallé som viker upp till vänster och om du sträcker på nacken kan du se det stora, vita huset, Gullberga herrgård. Är du en som hänger ofta på Hemnet så känner du kanske igen det, det har varit till salu länge nu. Bara några hundra meter fram, precis i den skarpa kurvan, växer en gammal knotig ek och du kanske inte tittar så noga, men om du gjorde det så skulle du se de två små träkorsen och blommorna på marken. Barken som skavts av.

Men kanske är det blänket vid horisonten som fångar din uppmärksamhet, siluetten av en stad och en kyrkspira med ett ståtligt kors. En hög skorsten. Ungefär samtidigt passerar du också en skylt som pekar in mot Nyhem, en smal grusväg, och precis i korsningen, bakom den täta syrenhäcken, ligger ett gult eternithus. Det är lätt att missa, men det gör ingenting, för i Nyhem finns inte mycket att se. Två hus, någon gammal ruin, en äng och i slutet på vägen, i den lilla skogen, finns en kolsvart sjö med näckrosor. Visserligen vacker, men det finns andra, bättre, badplatser i området.

Sedan ligger den då där framför dig. Fabriken. Ett taggtrådsinhägnat område med massiva järngrindar och en blandning av höga grå byggnader och några lägre i smutsgult tegel. Ogräset växer upp genom den spruckna asfalten, man ser en skymt av rostiga maskiner, en trasig ruta. Kajorna cirklar olycksbådande runt skorstenen. På grindarna står det fortfarande ”Vresta Cement”, som om ingenting hänt. Och strax därpå passerar du skylten med kommunens slitna slogan: ”Välkommen till Vresta – en helgjuten ort.”    

Det är lätt att skratta åt den hurtiga formuleringen, den naiva framtidstron, du kanske inte känner dig lockad att stanna till i Vresta, men jag ber dig att ge stan och dess invånare en chans. Visserligen har centrum sett sina bästa dagar, de gula tegelhusen är slitna, hotellet har stängt och utbudet på Ivars livs är begränsat, men under allt det där finns charmen kvar. Du kan fortfarande köpa glass i kiosken vid fontänen, eller ta en calzone på pizzeria Apollo. Och behöver du hushållsapparater eller reservdelar till armaturen har El-Olas allt du kan tänka dig.

Jag älskar att strosa runt i Vresta. Jag upptäcker nya saker hela tiden, lär mig mer om stans historia. Senast häromdagen fick jag kika in i foajén på Folkets Hus, där de gamla svartvita fotona från fabrikens glansdagar hänger i original. Jag kunde föreställa mig Vrestaborna sitta i de röda fåtöljerna inne i salongen, se en nyårsrevy, lyssna på ett föredrag, eller, om det var lördag, ta med hela familjen på matiné.

Jag har också besökt Lindéns konditori, det enda av tre bagerier som finns kvar, kända för sina exceptionellt frasiga wienerbröd och goda småkakor. Men missa inte tekakorna heller! Och jag har nyligen lyckats komma över en meny från Statt, restaurangen är visserligen nedlagd, som så mycket annat, men jag har fått höra att de serverade en mycket uppskattad lövbiff med pommes frites och spritsat kryddsmör när det begav sig. Och nu inför jul säljer Vresta IF julgranar på stora torget, så vill du göra en insats för föreningslivet är det dit du ska ta dig.

Ja, jag gillar Vresta. Vi har kämpat med varandra, staden och jag, där finns många värderingar som behöver diskuteras och förändras, men där finns också ett hjärta, en lite kantstött själ. En överlevnadsvilja. I en recension av Härifrån i SvD i våras skrev recensenten att det var svårt att inte bli förälskad i Vresta, och att det var en av litteraturens oförglömliga platser. De orden bär jag med mig, det var ett omdöme som gjorde mig otroligt glad, både för min och Vrestas skull.

Jag önskar att jag kunde ta med dig till Vresta, att vi kunde hoppa på en av de där bussturerna till kyrkan för att titta på altarfönstret, men den enda rundtur jag kan bjuda på är den som finns i Härifrån. Och förhoppningsvis uppföljaren. För Vresta finns ju inte på riktigt. Valet mellan att förlägga handlingen till en befintlig stad, eller en fiktiv, var enkelt. Mest eftersom jag ville kunna designa platsen efter mina önskemål, men också för att jag ville slippa ta hänsyn till stadens verkliga historia och de personer som varit med om den. Men efter hand har Vresta också blivit som en egen karaktär, ju mer jag skriver, desto mer kommer fram, fler anekdoter spelas upp, jag kliver runt en husknut och hittar något nytt, tar en gata jag aldrig har gått på förut. Jag är ganska välbekant med sommar-Vresta, i alla fall så som det ter sig ur Ozzies och Hannas ögon, men för tillfället håller jag på och upptäcker Vresta i december. En mörkare och kallare plats, men där finns också ljus och värme på för mig ganska oväntade sätt. En djup gemenskap.

Jag ska sluta prata nu, och sätta mig på tåget till Vresta. Det går inte hela vägen fram längre, jag får byta till bussen, men jag gillar att närma mig långsamt. Lägga märke till alla detaljer. Tjuvlyssna på medpassagerarna. Vad har de att berätta för mig idag?

4 reaktioner på ”Välkommen till Vresta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s