Jag har tagit lite ledigt för att skriva, två dagar förra veckan och igår måndag. Vilken skillnad det gör för framdriften att få sammanhängande skrivtid. Jag har producerat nya scener och skrivit om gamla efter att ha flyttat runt dem för att få bättre sammanhang i handlingen. Det finns ingen quick fix, och mycket återstår ännu, men jag har kommit en bra bit på väg och närmar mig manusets tipping point, de två tredjedelarna som måste avverkas innan jag hoppas på utförslöpa. Inte för att scenerna är lätta att skriva, utan för att jag har målet i sikte. Det skrivna är i varierande kvalitet och jag vet att mycket redigering återstår men jag har alltid haft lättare att ändra på sådant som inte duger än att tänka helt rätt från början. Jag är likadan i arbetet, har ofta en tydlig idé om vad jag är ute efter, men jag måste pröva mig fram längs vägen för att åstadkomma ett bra slutresultat.
När jag skriver en ny scen berättar jag mer än jag gestaltar. Det viktiga är att fånga handlingen och notera vilken känsla jag är ute efter. På detta stadium är det helt okej att använda många adverb och att skriva rakt ut vad min perspektivperson känner. I redigeringen ändrar jag och försöker krypa längre in under skinnet på den huvudperson (Trond eller Matilda) som äger scenen. Jag stryker ner, lämnar mer åt läsarens tolkning, men först när jag säkrat att gestaltningen ger tillräckligt med ledtrådar för att ersätta det strukna. Jag pyntar scenen med miljö och kryddar med en och annan vackert formulerad mening, inte för ofta (jag siktar inte på poesi), men vill då och då slå genklang i läsarens hjärta.
Att bedöma och redigera mina egna texter scen för scen går hyfsat bra nuförtiden men att avgöra om den dramaturgiska kurvan håller är fortfarande jättesvårt. Jag tappar lätt överblicken eftersom mitt kritiska korröga fastnar på småpet istället för att ta in helheten. Men det är ett senare problem, just nu försöker jag bara att speeda på framåt och få ihop så många scener som möjligt innan redigeringen av tvåan (tillsammans med förlaget) sätter igång i mitten på oktober. Då får trean vila ett slag och jag tror att det är nyttigt för att jag ska kunna se texten med fräscha(re) ögon.
Det blev ingen Flyingeresa för mig i år, trots att jag skyllt på att Unghästchampionatet fått prioritet över Bokmässan. Jag orkade helt enkelt inte packa, planera, sitta i bil i timtal, vara borta från hem, sambo och katter. Det har varit enormt mycket resande i jobbet på sistone. Jag är sliten och grinig. Vet att jag måste dra i handbromsen, att inte ta på mig mer än jag orkar. Var sak har sin tid, just nu finns det bara plats för brödjobb och manuset.
Är det värt att offra så mycket tid på skrivandet, att avstå andra roliga saker i livet? Stina Flodén skrev ett gästinlägg på temat häromveckan. Men vad tycker jag själv? Det ärliga svaret är att jag försöker att inte tänka på det, jag har tagit på mig att skriva en trilogi och en trilogi ska det bli, kosta vad det kosta vill. När mina skrivdrömmar väcktes 2014 längtade jag efter att få resa till Frankrike på skrivkurs. 2018, när jag äntligen gjorde slag i saken, gick kursen av stapeln i Älta. Inte lika glamoröst, men väl så nyttigt. Jag har lovat mig själv en belöning när trean är klar och antagen av förlaget. Då ska jag resa till värmen, bada i ljummet vatten, äta god mat och dricka kalla drinkar. Jag ska inte gå kurs, inte skriva, inte lösa dramaturgiska problem, utan bara njuta.
Det kommer jag att ha förtjänat.
Debutantbloggen 