Jag ser dörrarna öppnas och ständige sekreteraren kliva fram och jag ryser när jag hör hennes namn uttalas, Annie Ernaux. Inte för att jag har läst något av henne. Jag har aldrig ens hört hennes namn tidigare, men jag gläds så innerligt med henne. För vilken fantastisk känsla, att få världens finaste litteraturpris, och tänk att det är lilla Sverige som delar ut det. Fantastiskt på så många sätt.
Jag hör i beskrivningarna av henne att språket är enkelt, tillgängligt, att hon har skrivit om abort och hemlig kärlek och att hon är 82 år gammal och jag ryser igen. Letar upp henne på Storytel, 746 följare. Börjar läsa En flickas memoarer. En recension (lite seg kanske …), 16 betyg, 3,6 i snitt. Det är inte min stil. Eller, för att förtydliga, stilen är precis min. Språket alltså, det enkla, raka, men innehållet tilltalar mig inte. Skulle vilja läsa en icke-verklighetsbaserad roman av henne. Jag kommer inte läsa klart boken, men det spelar ingen roll, jag är ändå gåshudsglad för hennes skull. För förlagets skull, för översättarens skull. Och för hennes familjs och vänners skull.
Förbi är dagarna när man var tvungen att skaffa ett fysiskt exemplar av nobelpristagarens bok. Klick, klick, klick på telefonen och där finns böckerna, på engelska, på svenska. Precis som det ska vara. Jag bläddrar vidare bland Ernaux böcker. Min far & kvinnan skildrar hennes föräldrar. Inte något jag är sugen på nu heller. Så jag klickar vidare. Spanar in Åren och där blir jag fast. Den här gillar jag, den handlar om allt och inget på samma gång. Bild efter bild avlöser varandra och historien susar förbi mina ögon. Jag läser och läser och läser, tills jag inte kan läsa längre, för nu bara måste jag skriva. Jag vill också att mina ord ska betyda något för världen. Kanske, när jag är 82, sitter jag där på min kammare och känner mig nöjd. Inte för att jag har fått nobelpriset, men jag är en enkel människa, jag nöjer mig med mindre. Och jag ryser för att Annie Ernauax idag har fått den finaste utmärkelsen en författare kan få.
Debutantbloggen 