Efter den senaste tidens mordvåg på Debutantbloggen vässade jag knivarna och gjorde mig beredd att kasta mig in i blodbadet. ”Mordvåg?” undrar du. Jag syftar på bloggkompis Per som dragit maskingevär och mejat ner myten om att karaktärerna är viktigast och dessutom hävdar han att man absolut inte behöver begränsa sig till två eller tre berättarperspektiv. I söndagens gästblogg påstod Marcus Magnusson djärvt att man kan strunta i alla skrivråd, åtminstone om de kväver kreativiteten.
Inspirerad av att utmana skrivsanningar började jag granska min egen inställning, allt i syfte att hitta något rött skynke att vifta med. Hallå, jag är också modig och vågar förflytta gränser!
Fast … det visade sig att jag är ganska konservativ. Jag har två perspektiv (förutom ett extra i början av första boken), mest för att det är enklast så. Berättelsen får en ram att hålla sig inom. Tryggt och bra för en aspirerande författare, och lika tryggt så här halvvägs genom råmanuset till tredje boken. När jag läser älskar jag att lära känna karaktärerna på djupet, så att personerna känns som mina vänner efter att jag avslutat boken. Därför har jag fokuserat mycket på att göra Trond och Matilda så intressanta som möjligt och dessutom har jag släppt in läsaren långt in i deras innersta tankar och hemligheter. Jag är petig med perspektivglidningar och jagar upprepade ord lika ivrigt som en uppstissad bordercollie vallar en flock får. Kort sagt, jag följer de sanningar jag lärt mig på skrivkurserna. Håller mig till råden. Tar inte ut svängarna.
Hm, så trist. Jag som också ville dra svärd, gå ut i strid, utmana och förnya. Fast nu kom jag på en sak. Citatgivare. Stephen King anger i sin skrivhandledning ”Att skriva” att läsaren inte störs av citatgivare likt: sa han/sa hon, inte ens om dessa två små ord upprepas i var och varannan rad. Många skrivkursledare, särskilt där eleverna/de aspirerande författarna strävar mot mer högklassig litteratur, hävdar samma sak. Där skyr man citatgivare såsom: väste hon/sa han irriterat/viskade hon. Motiveringen är att replikens karaktär ofta gör sådana beskrivningar överflödiga. Det må vara sant i många fall, men jag vill ändå slå ett slag för att nyttja vårt rika språk bättre än att begränsa sig till sa han/sa hon.
Varför ska det vara så skitnödigt just på denna front? I övrigt hyllas författare som använder ett varierat språk. Miljöbeskrivningar ska vara kortfattade men målande. Liknelser ska vara unika, absolut inte överanvända klichéer. Så nu drar jag mitt svärd och svingar det framför mig: Låt karaktärerna tala argt, bittert eller glatt. Låt dem mumla och ropa, snäsa och fnittra. Istället för att skriva sa han för femtonde gången på en och samma sida, låt honom förklara/undra/fråga/påstå/invända.
Allt i lagom dos, naturligtvis! Vissa repliker klarar sig helt utan citatgivare. Blanda naken dialog med ett myller av varianter på ”sa” så kommer åtminstone undertecknad att vara tacksam över att vägledas genom sinnesstämningarna i din dialog.
Nu motar jag tillbaka rebellen inom mig, packar ner henne i en låda där hon får väsa och fräsa ut sin ilska. Jag tycker om att hålla mig i ledstången. Kanske jag blir modig nog att släppa taget en dag och skriva något mer banbrytande. Jag är övertygad om att man behöver behärska reglerna för att avvika från dem på ett effektivt sätt. När jag var barn störde jag mig på konstnärer som målade ”fult” (enligt mitt tycke). Jag kunde inte förstå hur Picasso kunde vara så hyllad. Till och med jag ritade ju bättre och mer verklighetstroget! Då sa en vuxen i min närhet att Picasso kunde måla nära nog fotografiskt men valde att inte göra det. Han hade hittat andra former att uttrycka sig och det var därför hans verk var så unika och känsloväckande. Min unga hjärna fick något att bita i och det tog tid innan jag mognat så pass att jag kunde uppskatta modern konst. Men ärligt talat, även nu i vuxen ålder, ett halvår innan jag tippar över på dö’halvan (fyller 50) gillar jag bäst de klassiska konstnärerna som målade vackert och levande med gyllene färger och djupa skuggor.
Konservativ, ja visst!
Debutantbloggen 