När jag ansökte till debutantbloggen undrade jag om det skulle ligga mig i fatet, så jag nämnde det inte. När jag blev antagen hoppades jag att ingen skulle märka det och ifrågasätta min bok-oskuld. Men nu, när debutantbloggåret går mot sitt slut känner jag att jag äntligen kan prata om det. Jag har givit ut böcker förr.
Inte med traditionellt kontrakt, men jag är egenutgivare och jag tror att många av er har funderingar kring just det här. Att ge ut bok på egen hand. Så här kommer min story om just detta.
2008 hade jag tre små barn. Jag var föräldraledig men redo att ”trappa upp” och kasta mig in i karriärslivet på riktigt. Jag var sugen, milt sagt, på att jobba. Kåserade under tiden i tidningen Vänersborgaren och det var mitt halmstrå, att det fanns personer som läste och uppskattade mina små reflektioner. Det drev mina dagar framåt. När jag satt vid gungorna på lekplatsen kunde jag ta små episoder och erfarenheter som trebarnsmamma och göra det till en text som många i min situation kunde känna igen sig i.
På kvällarna samlade jag mina texter och till slut skickade jag det hela till förlag. Kanske någon skulle vilja ge ut en kåseribok? Jag fick många härliga mail som respons av typen ”vi sitter här i manusgruppen och skrattar högt men vi tror inte att det finns en marknad för den här typen av bok”. Jag stötte på begreppet Print on demand och gav slutligen ut boken själv med hjälp av Publit. Minimal investering, böckerna trycktes upp i väldigt små upplagor och till slut sålde jag runt 200 st. Men den största behållningen var den mediala uppmärksamheten. Ett stort reportage i lokaltidningen där jag kommer ifrån. Ett lika stort reportage i lokaltidningen där jag bor. En fin recension av boken. Jag ”signerade” boken i den lokala bokhandeln utan att sälja ett enda exemplar. Där och då lovade jag mig själv att inte utsätta mig för det igen. Det har jag inte gjort. Har tackat nej till signeringar, men jag har ställt upp på marknader och liknande och mina framgångar där känns som personlig revansch. Strax efter boken kom ut fick jag ett jobberbjudande som copywriter. Sett i backspegeln känns det som om bokens syfte var att ge mig en skjuts ut i arbetslivet.
År 2016 övergav jag reklamvärlden och klev in i tidningsvärlden. Som journalist skriver man så mycket i jobbet och blir publicerad hela tiden så behovet av att ge ut en bok på förlag hade svalnat. Däremot hade jag fått en ny, stor, dröm, att skriva en stadsvandringsbok tillsammans med en lokal profil och min pappa Håkan. Första projektmötet när vi kom överens om att jobba för att skapa en bok vibrerade av kreativitet. Håkan skulle stå för utformningen, bilderna, kontakterna med tryckeriet och budgeten. Stefan Bergendahl skulle stå för innehållet och jag var ansvarig för att spela in Stefans berättelser och omvandla det till text. Boken Bergendahl berättar lanserades under julmarknaden 2016. I två dagar sålde vi boken non-stop. Har aldrig varit med om något tidigare och lär inte få uppleva det igen. Vi hann inte äta, inte ta någon paus, det var fullt kring vårt bord i två hela dagar. Upplagan var på 1500 ex. Det finns fortfarande några lådor böcker kvar, men julen 2016 skulle man kunna säga att boken här i Uddevalla i alla fall blev årets julklapp. Förutom försäljningsframgångarna som vi alla tjänade på var en stor behållning att se de muntliga berättelserna bevaras för eftervärlden. Planer fanns för fler böcker, men motivation, hälsa och pandemi ställde till det för oss och nu är det tyvärr för sent för uppföljare.
Att ge ut böcker är härligt, jobbigt, knepigt, och intressant. Det kan gå allt från superdåligt till jättebra och därför är det bra att lära sig så mycket som möjligt innan man ger ut en bok själv, för att minimera riskerna att bli besviken. För allt handlar om hur stora förväntningar man har i förväg. Mina egna förväntningar kring att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag har varit höga – blev det då som jag tänkte mig? Jag skulle vilja be er komma ihåg min berättelse om egenutgivning till nästa vecka. För då kommer jag berätta om uppföljaren – En jul i Ulebergshamn.
Debutantbloggen 