Att skriva för barn är som att bli påmind om den magiska känslan man bara kände när man själv var barn. Sedan barndomen har jag ofta skrivit om karaktärer i min egen ålder, och ju äldre jag blev desto mindre kom barnböcker på tal. Men jag älskar utmaningar. Så när tipset om Bonnier Carlsens manustävling 2019 dök upp så tänkte jag: Varför inte?
Nanowrimo, skrivutmaningen skulle ändå precis köra i gång, vilket var en perfekt tajming för att få ihop en bok på en månad. Så det blev skrivning i november, redigering i december, skicka in och nervositet i januari, glömska i februari och jubelskri när samtalet kom från Bonnier. Sedan dess har jag dykt in i barnboksvärlden och förundras fortfarande över hur roligt och annorlunda det kan vara att skriva för barn, såväl som att läsa barnböcker.
Alla har sin egen skrivmetod, och det finns egentligen aldrig ett rätt eller fel sätt att skriva på. Det är det som är så fantastiskt, men också ibland irriterande när man fastnar och önskar att det fanns tydliga väglinjer. Då är tips värdefulla. Så här är några av mina skrivtips:
Ålder
Fundera på vilken åldersgrupp som passar dig. Min åldersgrupp är just nu 9-12, slukaråldern, där barnen har börjat läsa själva och bilderböckerna är få. Ibland kan det vara lätt att glida över gränsen till yngre eller äldre åldrar. Att hitta språket och nivån för din åldersgrupp är en av nycklarna. Dessutom är skillnaden mellan en 9-åring och en 12-åring stor, även om de tillhör samma åldersgrupp. Vad kan du då göra? Läs många barnböcker för olika åldrar och se vad skillnaderna är. Vad fokuserar de på? Hur tung är texten? Vilka ord använder de? Ett annat tips är att tänka på att precis som för stora skor kan man växa in i en bok. Så om du är osäker, låt din huvudkaraktär vara lite äldre än läsarna. Till exempel, i en bok för 9-12 har du en huvudkaraktär som är 12-13 år.
Skräck
Jag har fått många frågor om skräck i serien om Det svarta regnet. Vad är för läskigt för barn? Mitt tips är att inte vika sig för att skrämma läsaren, men fundera på vilken som är den lämpliga skrämselnivån för just din läsare. Ett yngre barn kan bli tillräckligt rädd för ett lakanspöke som skrämmer folk på natten, medan ett äldre barn kittlar av härlig rädsla inför spöken som faktiskt äter upp folk. Ibland kan saker från vardagen vara skrämmande. Som en skilsmässa, mobbare och att gå själv till skolan. Föreställ dig då hur dessa saker känns för en femåring jämfört med en tioåring. Kanske femåringen övervinner hinder på vägen till skolan, som en arg hund, lerpölar och den sura vaktmästaren. För tioåringen kanske vägen inte är fylld av fysiska hinder, utan snarare en psykisk rädsla över att inte vilja gå till skolan eftersom mobbare väntar där. När det kommer till kritan så är det oftast föräldrarna som är mer nervösa när barnen läser läskiga saker, än barnen själva.
Det lyckliga slutet
Det finns många barnböcker som är både läskiga och sorgliga. Ibland kanske så mycket att man undrar hur i hela världen det ska gå för karaktärerna. Då är den där lilla ljusglimten viktig. Hur hemsk och ledsam din barnberättelse än är, se till att ha en ljusglimt, hoppet som karaktärerna kan följa och som leder till ett lyckligt slut. Låt karaktären genomgå en utveckling genom sin svåra resa och nå målet i slutet. Sedan kan du själv välja vad ett lyckligt slut innebär. Är det ett absolut lyckligt slut med regnbågar och enhörningar, eller har karaktärerna behövt offra något för att nå det lyckliga slutet?
Hur man än vrider och vänder på det så är det du som bestämmer. Det är du som har pennan i handen. Och den är den sanna trollstaven 😊
Debutantbloggen 