En av de vanligaste frågor jag får angående mitt författande är om jag vet hur böckerna ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar svara lite svävande, att jag vet på ett ungefär, men att det sällan blir som jag har tänkt mig.
Där alla kan ditt namn
Inför min första bok brydde jag mig inte om att planera handlingen eller skriva någon synopsis som jag vet att många andra gör. Istället följde jag Stephen Kings devis om att historien är ett fossil i marken och det är författarens jobb att pensla fram det. Allt som krävs är att man har en idé, ett tänk om-scenario som man kan bygga berättelsen på.
Det hade jag ett, baserat på mitt eget liv: Vad hade hänt om jag inte blivit av med min panikångest, en sjukdom som jag led av under många år?
Med den frågan i bakhuvudet började jag smattra ner historien om Tomas, helt utan tanke på vart handlingen skulle ta vägen eller vad som skulle hända med mitt alter ego. Repliker, meningar, scener och kapitel flödade fram; karaktärer dök upp, fick egna röster och tog snart över handlingen.
Det var en underbar process där jag skapade helt förutsättningslöst!
Det var inte förrän jag var klar med det första utkastet som jag insåg att det fanns nackdelar med att skriva på ren inspiration. För där satt jag med närmare 50 kapitel som sprudlade av berättarglädje och spontanitet. Men behövdes de verkligen allihop?
Jag granskade dem och övervägde om de var tillräckligt starka. Adderade lite ingredienser till dem, planterade något frö här och var och etablerade karaktärer tidigare än jag tänkt mig – jag gjorde kapitlen nödvändiga.
Med facit i hand borde jag nog varit lite hårdare mot mitt manus – slagit ihop ett par av de inledande kapitlen, tagit död på lite fler darlings, och framför allt: fått igång kärlekshistorien tidigare. För det är när Tomas träffar Stina som boken verkligen lyfter och tempot ökar, men det börjar inte på allvar förrän i kapitel 9.
Trots det tycker många att boken är lysande rakt igenom, medan några anser att den är lite seg i början. Det senare tog jag med mig när jag påbörjade arbetet med nästa bok.
Lycka har inget postnummer
Den här gången skulle jag jobba på ett mer strukturerat sätt! Historien skulle starta snabbare och varje kapitel skulle finnas där av en orsak.
Det som gjorde arbete lite krångligt var att jag redan hade ett manus sedan tidigare. Lycka har inget postnummer blev nämligen nästan antaget för några år sen, men förlaget i fråga tyckte jag borde tajta till storyn (vilket jag försökte och misslyckades med).
Alla som läst historien älskade verkligen slutet, och det skulle jag naturligtvis behålla i den nya versionen. Däremot behövde jag revidera mycket av det som ledde fram till det där avgörande guld-ögonblicket.
Jag började med att spalta upp alla kapitel jag hade i ett formulär (ett slags synopsis) – plitade ned kapitlens syfte, vilka konflikter de innehöll och hur de förde historien framåt. Om de inte tillförde något strök jag dem. Jag lade till nya kapitel, men var hela tiden noga med att de skulle ha en orsak till att finnas där.
Snart hade jag en färdig plan för hur det skulle gå för Henke och Frida i deras jakt på att förverkliga sina drömmar. En historia som kom att skilja sig väsentligt från det manuset jag fått refuserat några år tidigare.
Jag började skriva efter mitt synopsis, men det dröjde inte länge innan en mening damp ned på min datorskärm – den skrev sig närmast av sig själv – och som kastade om förutsättningarna för Henke och Frida helt. Det var för starkt för att ignorera, även om det skulle kräva en hel del arbete för att infoga ögonblicket och dess konsekvenser i manuset.
Jag fick göra om i mitt synopsis samtidigt som jag skrev om boken, och så fortsatte arbetet. Jag jobbade parallellt med manuset och mitt synopsis, som fick stå ut med att vara i ständig förändring, och till slut kom jag i mål.
Om jag lyckades få till en bättre bok med en tydligare plan för handlingen? Det vet jag inte, men många som lyssnat på båda mina böcker föredrar den andra och anser att den har ett högre tempo.
När jag nu jobbar med min tredje bok fortsätter jag att kombinera struktur och inspiration, jag tror det är det bästa sättet. För hur mycket man än planerar för sina karaktärer så kommer de få sina egna liv och vilja säga sitt om handlingen. Och då är det bara att lyssna och hänga med!
Debutantbloggen 