Under hela bloggåret har jag tänkt göra ett inlägg om varför jag valt att skriva romance trots att genren ses som feel-goods skamliga kusin från landet. Något har hindrat mig. Vad? Jo, det är svårt att bemöta kritiken mot genren utan att gå i försvar och jag vill inte behöva göra det. Men 2022 lider mot sitt slut, så här kommer mina tankar!
Bilden utgör ingressen till en artikel publicerad 2018 på forskning.se. Vi som skriver romance har hört liknande saker IRL. Kanske inte att det vi skriver är skadligt, däremot skämtsamma kommentarer om tantsnusk. Jag skrattar med (av artighet) men i bakhuvudet jäser en revolt. Ibland, när någon sarkastiskt höjer på ögonbrynen åt mitt val av genre, vill jag (högst omoget) vräka ur mig något i stil med: ”Men har du inget eget sexliv, din kossa? Är det bara spreta-med-fingret-ut-från-tekoppen-finlitteratur som gäller för dig? Läs en riktigt het romance istället och låt safterna flöda, det skulle göra torrlagda fru Prusseluskan gott!”
Men så säger jag aldrig. Fru Prusseluskan får så klart läsa det hon gillar och är i sin fulla rätt att undvika ångande sexscener. Det är uppenbart att vissa skyr explicit erotik i böcker. I Facebook-grupper skriver en del läsare att de avslutar en bok så snart det står klart att författaren tänker skildra den köttsliga samvaron mer ingående än att en sovrumsdörr stängs. Själv (som läsare) blir jag sur när den stängs rakt framför näsan på mig. Jag känner mig snopen, lurad på konfekten. Om jag följt en spirande romans vill jag vara med när det hettar till!
Varför anses det skamfyllt att skildra lusta? Deckare och thrillers svämmar över av blod och mord, våldtäkter och andra svinigheter som människor kan utsätta varandra för. Om man granskar vad som anses okontroversiellt inom spänningslitteraturen förefaller en svängom i sänghalmen tämligen harmlös i jämförelse. Och inte bara harmlös: som motvikt till våldtäkter, sex-för-husfridens-skull eller bara dåliga ligg i allmänhet är fint skildrad sex faktiskt viktigt i litteratur. Som ung och nyfiken var det mumma att läsa de heta scenerna i Jean M Auels Hästarnas dal, särskilt som de vidriga våldtäktsscenerna från den första boken Grottbjörnens folk låg färska i minnet. Kvinnor i alla åldrar behöver en påminnelse ibland om vad sex borde vara! Det är inte fördärvligt att ha höga krav i sängen, tvärtom. Ändå är det en ofta förekommande kritik mot romancegenren: att kvinnor får orealistiska förväntningar. Step up to the challenge, är det enda jag kan säga om det …
Många författare värjer sig för att skriva erotik. På de skrivkurser jag gått sa många av de aspirerande författarna att de fasade för att skildra sex, ändå ville de skriva feelgood med fokus på kärlek. Resultatet blev att relationen mellan kärleksparet var så kysk att det lika gärna kunde ha handlat om bror och syster. Svartsjukedraman blev obegripliga – varför missunna partnern sex med någon annan då de ändå inte ens tog i varandra? Kroppslig intimitet bygger starka band och (på gott och ont) en känsla av äganderätt till varandra, vilket gör otrohet smärtsamt och väcker läsarens sympati för den svikne parten. Mitt råd när jag testläste sådana sterila manus var alltid att slänga in någon liten vedpinne åt läsarens fantasi, en kyss, en smekning, lite pirr. Innan sovrumsdörren stängdes i ansiktet på läsaren …
Fast jag vill ha mer än så! Mer lust åt folket! Och det är precis därför jag skriver romance. Jag vill ha spänning och äventyr men också svettiga, hala kroppar i extas. Himlastormande förälskelser, djup passion, hänförelse och explosioner. En recension på Storytel beskrev Konungens sändebud som ett sju timmar långt förspel. Det var säkert inte menat som en komplimang, men jag blev glad. Exakt så ville jag bygga upp läsarens (och mitt kärlekspars) förväntningar. Häromveckan läste jag för första gången min debutbok i tryckt format. Jag har inte vågat tidigare, eftersom jag skulle ha blivit så arg på mig själv ifall jag hittat några korrfel. Men nu när boken kommer ut som pocket så finns det chans att rätta, alltså var det viktigt att läsa. Jag hittade inga fel, däremot blev jag galen på präktige Trond som vägrar att dänga upp Matilda mot en vägg och sätta på henne, trots att hon faktiskt ber på sina bara knän om att bli påsatt. Efter det långa förspelet blev jag glad när de väl kom sig för att ägna sig åt köttslig (om än ridderligt godtagbar) samvaro. Om jag som författare lyckas få mig själv frustrerad, har jag säkert lyckats få några läsare att sitta som på nålar i väntan på hanky panky anno 1543.
Och detta leder mig till min slutsats. Det gäller (som alltid) att ens berättelse hittar sin målgrupp. Skriv det du gillar, så finns det garanterat andra som kommer att uppskatta det du skriver. För några dagar sedan hittade jag detta inlägg i gruppen Feelgoodfredag på Facebook (min gulmarkering):
Wow, tänkte jag, här är en riktigt romanceälskare! Välskrivna böcker med hetta och hjärta. Allt föll på plats. Prusseluskan och andra må se ner på mig, men det finns en konkret och stor målgrupp för romance, det visar Elins lista och alla som kommenterat positivt på hennes inlägg. Att se mitt eget namn tillsammans med författare som Julia Quinn, Lisa Kleypas och vår egen svenska romancedrottning Simona Arhnstedt kändes otroligt hedrande! Naturligtvis var jag tvungen att skriva ett svar till Elin:
Schack matt, Prusseluskan. Jag skänker glädje och välmående! Det är allt jag kan önska.
Eder ödmjuka tantsnuskförfattare,
Tua Burlin
Debutantbloggen 
Glömde tacka för listan. Jag gillar Simona Ahrnstedts böcker, läste Julia Quinn från första till sista boken under ett par månader. Älskar serien Bridgerton på Netflix. Ska kolla upp de författare du nämnt som jag inte känner till. Har tydligen mer att se fram emot.
Jag håller med dig fullständigt. Varför ska just de här böckerna ses ner på. Ibland har jag svårt att läsa dagens deckare då så många börjar med bestialiska mord. Varför måste de alltid beskrivas in i detalj? Numera undviker jag dessa böcker. Tacka vet jag lite kärlek i lagom dos. Fifty Shades böckerna hade för mycket. Det blir tråkigt i längden när sex-scener tar över själva storyn. Lagom är bäst. Diana Gabaldon gör det fantastiskt bra i Outlander serien. Hon har till och med skrivit en bok om hur hon gör: I Give You My Body, How I Write Sex Scenes.
Jag tycker du gör det utmärkt i Konungens sändebud. Precis rätt dos för att locka fantasin och samtidigt låta dessa scener bli en naturlig del av själva storyn. Ser fram emot fortsättningen.
Svarar på båda kommentarer i ett och samma inlägg: Listan kommer från en flitig ljudboksläsare på FB, jag har själv inte läst alla böcker som nämns, men känner som du att det var många bra tips! Jag älskade också Bridgerton på TV, särskilt säsong 1 som jag sett många gånger. Böckerna är bra men lite upprepande om man läser dem i ett svep. De handlar om ett syskon i taget (även om resten av familjen är bikaraktärer) och jag tycker att TV-seriens grepp var smartare: att lyfta in andra syskons problem mer, det gjorde storyn tätare! Jag håller med om att det blev för många sexscener i Fifty Shades-böckerna, jag bläddrade förbi när det kändes som ”jaha, nu ska det bli åka av igen” :-). Vad kul att du tycker att det var lagom i KS, jag ville ha med allt det pirr som långsamt byggdes upp i Tronds och Matildas relation men det går ju från blickar, nervositet mm till mer handfasta grepp 🙂 så förhoppningsvis känns det ändå varierat. Det ska bli intressant att se hur du tycker att jag lyckas i tvåan!