Veckans gästbloggare: Charlotte Al-Khalili! Foto: Kajsa Göransson
Sitter du med en unik romanidé, men undrar om det är värt att utveckla den? Tänker du att de stora förlagen bara satsar på säkra kort skrivna av kända namn? I så fall vill jag ingjuta hopp och skrivlust.
Per Åsberg stack hål på vår tids stora skrivsanning i sitt blogginlägg den 6 oktober. Han refererade till min kriminalroman Malström som ett exempel på multiperspektiv, och bad mig dela mina tankar med bokens berättarstruktur i ett gästinlägg.
När jag skrev Malström hade jag själva skeendet klart för mig först. Den innehåller de obligatoriska byggstenarna i en traditionell deckare. Någon mördas, en utredning startar. Komplikationer uppstår. Lösningen utkristalliseras, mördaren avslöjas. Snipp, snapp, snut.
Utöver att skriva en spännande och mörk kriminalroman ville jag visa hur ett brott påverkar många personer, långt bortanför offret och förövarens kretsar. Jag ville skildra hur skenbart obetydliga händelser startar kedjor som leder fram till livsavgörande vändningar för andra personer och i andra sammanhang.
Så hur många perspektiv – och vilka – var värda att berättas? Ett tryggt val kunde vara en polis, en anhörig och en gärningsperson. Trion skulle kunna dribbla fram historian mellan sig tills de nådde upplösningen.
Ändå kändes det som om halva romanen saknades. Trion skulle inte kunna gestalta den fulla kraften av den malström som mordet är en central del av. Jag ville svepa med läsaren i ett skeende som inte är svart eller vitt, med flera lager av subjektiva sanningar, precis som i verkligheten. Tre perspektiv räckte inte.
Vänta här, kanske ni tänker. Det låter som ett upplägg för en allvetande berättare. Nja, det var inte det jag strävade efter. Jag ville att läsaren skulle vara inne i karaktärernas huvuden, förstå deras drivkrafter och känslor, hur skruvade de än är. Om allt detta förmedlas genom en sagofarbror i en öronlappsfåtölj går närheten förlorad.
Utifrån det började jag fundera på ett multiperspektiv. I just den här historian kunde det vara ett smart verktyg för att skildra de många efterdyningarna som följer ett mord och vad som ledde fram till det. Det skulle ge mig friheten att teckna karaktärerna som de komplexa individer de är inuti, långt från våra schablonbilder.
Jag satte några kriterier för varje perspektivkaraktär:
- Karaktären måste tillföra något avgörande till mordgåtan
- Karaktären kan varken slås ihop med eller återges av någon annan utan att tappa något centralt
- Karaktären har ett eget universum, med sina erfarenheter, problem, hemligheter och språk.
Jag lekte fram karaktärerna. Det blev ett odiskutabelt övertramp från regeln om max tre perspektiv. Här var det inte snack om att ha fyra eller fem karaktärer, utan fjorton. Sju män, sju kvinnor. Jag sorterade dem i ett kronologiskt flöde, ett i taget. För att skapa en ordning gav jag dem förnamn i alfabetisk ordning. Började med kapitel ett, offret Adams sista minuter i livet. Sedan Bahiya, patrullpolisen som kommer först till mordplatsen. Därefter följde Caspar, Danne, och så vidare. Jag tvingades att göra en effektiv gestaltning för att läsaren snabbt skulle förstå karaktären och följa berättarkurvan, nästan som i novellform. Snart blev romanstrukturen glasklar för mig, ett stafettlopp med fjorton löpare, där var och en bidrog med sina pusselbitar till mordgåtan samtidigt som de måste hantera sina egna tilltrasslade liv. De har alla sin version av vem Adam var och vad som hände, men den enda som får den fullständiga bilden av mordnatten är läsaren.
De fjorton perspektiven vävde ihop en sammanhängande historia, men med den ovanliga berättarstrukturen undrade jag om den krävde för mycket av läsaren. Efter att ha kört manuset genom några kloka testläsare och fått positiv respons skickade jag det till Norstedts. Skulle de refusera automatiskt när det var fler än tre perspektiv, eller skulle de tycka som testläsarna? Till min glädje gillade de manuset och karaktärerna. De såg till och med att det fanns utrymme för ett eller två perspektiv till. För att behålla symmetrin fick det bli två nyrekryteringar till persongalleriet, en man och en kvinna, och manuset landade därmed på sexton olika människoöden.
När jag skriver det här har Malström nyligen släppts, och även om det ännu inte kommit en lavin av recensioner än så gläder jag mig åt att Bibliotekstjänst kallade den fängslande och läsvärd. På Storytel taggar läsarna boken som en oförutsägbar och tankeväckande bladvändare. Majoriteten tycks uppskatta berättargreppet.
Min slutsats är att det är värt att gå utanför de upptrampade stigarna. Jag är själv ett levande exempel på att det är möjligt att göra något nytt och som okänd författare få kontrakt med ett traditionellt bokförlag. Jag hoppas att du som sitter med en unik romanidé vågar utmana ingrodda skrivsanningar och använda din egen röst. Oavsett om romanprojektet leder till byrålådan eller till releasefesten kommer du att ha en rolig och intressant tillvaro under tiden du skriver.
Lycka till!
Malström av Charlotte Al-Khalili utkom i oktober 2022 på Norstedts förlag.
Debutantbloggen 