Bortom nålsögat: Korrekturläsning

För en dryg vecka sedan fick jag första korrekturet från förlaget. Det är en fantastisk känsla att se sin egen text som boksidor! Så lättläst och prydligt. Sidan med mitt, bokens och förlagets namn fyller mig med ödmjukhet och förväntan. Min andra bokbäbis ska snart födas, den har till och med fått ett personnummer (ISBN).

Men, det här inlägget ska inte handla om hur jag tårögd glor på sättningskorrekturets förstasida, utan hur jag griper mig an korrekturläsningen. Vid det här laget är man som författare tämligen trött på texten men det gäller att hålla ångan uppe och blicken vässad! Jag vet av erfarenhet, att hur mycket jag än putsat manuset i redigeringen, så kan det fortfarande gömma sig stavfel, upprepningar, missade citattecken och annat otyg i texten. Dessutom sker korrekturläsningen efter att texten satts till boksidor så det gäller att titta på ALLT! Är avstavningarna bra? Har det smugit sig in konstiga styckes- eller sidbrytningar? Jag får sättningskorrekturet samtidigt som korrekturläsaren, alltså är granskningen är långtifrån ”klar” i detta skede. Det blir lite av en sport att hitta felen innan/samtidigt som korrläsaren gör det.

Så till sak: vad gjorde jag då när jag korrläste? Här kommer min metodik.

Montera tillbaka pungkulor

Detta råd ska tolkas i sin vidgade betydelse 😊. Efter att min första bok kom i tryck har jag inte vågat läsa den, eftersom jag skulle bli så arg på mig själv om jag hittat felaktigheter. Men eftersom Konungens sändebud nu ska ges ut i pocket, så finns möjlighet att rätta korrfel. Några sådana hittade jag inte, däremot fick jag en viktig aha-insikt: Henriks häst Eldfåle är en hingst! Stackarn, jag hade omedvetet kastrerat honom i uppföljaren. Inte på något dramatiskt vis, bara genom att kalla honom valack. Så det första jag gjorde i korrvändan var att återupprätta Eldfåles förlorade manlighet. Det är fasen inte lätt att hålla reda på alla detaljer, så till dig som skriver serier: kolla upp dina tidigare påståenden!

Granska scenbyten

När ett manus skickas till sättning plockas formateringar väck. Detta innebär att det finns risk för att scenbyten faller bort. Jag börjar min granskning med att dela skärmen mellan korrekturet och Wordmanuset. Jag scrollar igenom båda dokumenten parallellt och prickar av alla scenbyten. De ska markeras med avstånd innan och inget indrag för nytt stycke, till skillnad från hur nya stycken ser ut i löpande brödtext. Om jag hittar ett missat scenbyte (det fanns bara ett) tar jag ett skärmklipp, gulmarkerar starten av den nya scenen, klistrar in klippet i mitt korrläsningsdokument, samt noterar vilken sida det avser.

Granska kursiveringar

Att formateringen plockas bort innebär också att kursiverad text riskerar att försvinna. Jag använder kursivering sparsamt, men ibland behövs det för att visa hur någon betonar ett visst ord i en replik, eller för att skriva ut vissa minnen. Första gången jag korrläste ett manus kom jag på att Word har en fiffig funktion för att hitta olika formateringar. Så jag söker ut all kursiverad text i manuset och stegar mig igenom för att verifiera att kursiveringen hängt med till sättningskorrekturet. Om inte, noterar jag vilken sida felet finns på och vilket/vilka ord som ska kursiveras.

Läsa igenom från början till slut

Mödosamt, men ack så viktigt! Jag läser långsamt med extra fokus på sådant som ett hemmablint öga gärna låter passera. Stavning, ordföljd, missade citattecken (de små jävlarna märks knappt när de saknas, det är därför det inte är ovanligt att hitta sådana fel även i tryckta böcker).

Allteftersom jag hittar fel, noterar jag sidan i mitt korrläsningsdokument och klipper in en bild med felet gulmarkerat. För att göra dokumentet mer lättläst för mottagaren skriver jag mina anvisningar i blått, för att de ska stå ut bättre mot de inklippta, svartvita bilderna ur manuset.

Sammanställ alla rättningar

Totalt var det inte mycket att anmärka på. Jag hade en åsikt om ändrat typsnitt i en ledtext för tid och plats. Ett önskemål om uppställningen av ett brev. Någonstans hittade jag en konstig radbrytning, på ett annat ställe en för tidig sidbrytning, men i övrigt såg allt riktigt bra ut! Dessutom sveptes jag med av händelserna som Matilda och Trond råkar ut för (vilket inte är bra när korrögat ska vara påslaget, men är ett gott betyg åt berättelsen). Jag är så spänd på vad läsarna ska tycka!

Vad händer härnäst?

Nästa moment blir att ta del av korrläsarens inspel. Med första boken var det väldigt lärorikt. Korrläsaren hade bland annat nagelfarit manuset ifråga om ord som både kan skrivas ihop och isär och sett till att de användes på ett enhetligt sätt. Det känns tryggt att fräscha ögon granskar texten! För när redaktören, korrläsaren och jag tyckt till en sista gång och våra inspel är införlivade i sättningsfilen, kommer jag få frågan om jag anser att manuset är färdigt att skickas till tryck. Förra gången mådde jag illa av nervositet och vågade knappt svara ”ja”. Det minnet har gett mig extra kraft i arbetet med redigering och korrläsning av tvåan. Varje gång det känts motigt att lägga sådan omsorg om texten har jag tänkt på belöningen som väntar: att kunna svara jakande på ”skick till tryck?” utan att kräkas.

Jo, jag är säker på att noggrannhet lönar sig. Fråga Eldfåle, han vet. 😊