samt de vackra omslagen till mina första två böcker.
Ibland påminns jag. Om hur ont det gör att få refuser. Om hur tufft det är att borsta bort nederlaget från sina slokande axlar, höja hakan och kämpa vidare i motvind. Ofta har man arbetat flera år med sitt manus. Tid skapas inte av sig själv, den frigörs. En aspirerande författare försakar återhämtning från brödjobbet, andra intressen, nöjen, samvaro med vänner och familj. I ljuset av sådana uppoffringar är det smärtsamt att få ett: ”Tack, men nej tack”, till svar. Ändå är det inte det nedlagda arbetet man sörjer utan att berättelsen, den man plöjt ner själ och hjärta i, inte duger. Allra värst är ovissheten. Varför blev mitt manus refuserat? Läste förläggaren en halv sida innan denne tryckte på refusknappen? Eller tyckte förläggaren att det fanns något bra, tankeväckande och intressant med bokidén? I så fall, varför räckte det då inte hela vägen fram?
Standardrefuser suger getpung.
De ligger där som landminor i inkorgen, försåtliga, eftersom de genom sin avsändare (ett förlag) väcker ett våldsamt hopp. Hopp går inte att kuva, det väller fram, tränger undan allt sunt förnuft. Under den där korta stunden innan man hunnit klicka upp mejlet är man en vinnare, den talangfulla författaren som slunkit igenom det gäckande nålsögat. Så öppnar man mejlet. Käftsmäll. Stolpe ut. Utan förklaring, utan minsta trästicka att lägga på hoppets falnande låga.
Standardrefuser suger getpung.
Ja, jag vet att jag redan skrivit det, men vissa påståenden är värda att upprepa.
Varför skriver jag om detta? Jag har inte åkt på en käftsmäll sedan 2020. Jo, för att andras refuser väcker mina minnen. Jag läser om refuser här i bloggen, på Författare på Facebook. Jag har en skrivande vän som suttit som på nålar i väntan på besked från förlag, och trots att hennes manus är fantastiskt och unikt kommer det bara refuser. Bloggkompis Per skrev ett populärt inlägg om att inte ge upp, även att han fått 80+ (!) refuser innan han antogs med sin spänningstrilogi. Stryktålig jävel, den där Per. Sådant väcker min beundran. I inläggen går han igenom delsteg som man behöver ta sig igenom för att nå ända in i mål. Många kloka tankar och värdefull pepp. Men även om en aspirerande författare kämpar på och gör allt rätt, så återstår ändå ett faktum som är omöjligt att påverka: konkurrensen är mördande. Förlagen kan välja mellan ett riktigt bra och ett ännu bättre manus, och då får det riktigt bra manuset stryka på foten, om det inte finns plats i utgivningen. Även etablerade författare fajtas om utrymmet.
Det är bra att påminnas om de hårda villkoren ibland. Insikten gör mig ödmjuk. Visst, jag kämpade och slet med mitt debutmanus, tog hjälp, la tid, pengar och omsorg för att få det antagningsbart, men det krävdes ändå att stjärnorna stod i en lycklig konstellation för att jag skulle bli erbjuden ett kontrakt. Så jag ÄR tacksam. Och lite skamsen. Ibland har jag gnällt här på bloggen om att det går motigt med trean. Ja, än sen? Om jag gör ett bra jobb, har jag en gräddfil till kontrakt (min starkaste livlina är att förlaget marknadsfört den första och andra boken som delar i en trilogi). Så jag har fasen inte rätt att gnälla. Många aspirerande författare skulle nära nog döda för att vara i min sits. Jag har tänkt mycket på detta den senaste veckan och faktiskt har grubblandet lett till en skjuts i skrivandet. Tipping point är passerad (tror jag, den förnyade skrivglädjen gör att berättelsen sväller, men den kan alltid skäras ner och tuktas till i redigeringen).
Det här inlägget ska inte ses som kritik mot förlagens urvalsprocess. Jag skrev om min förståelse för deras situation i detta inlägg. Dessutom insåg jag behovet av standardrefuser då vi här på bloggen utlyste en novelltävling. Även om det bara var kortare texter, tog det mycket tid att läsa igenom dem ordentligt och att utvärdera berättelserna för att få fram en vinnare. För ett förlag vore det omöjligt att ge respons på alla de fullängdsmanus de får in varje år. De måste vara effektiva, till gagn för de författare som antas.
Men ändå. I detta inlägg ligger mina sympatier hos er som nyligen blivit refuserade, som ännu slickar såren. Kämpa vidare! Det är inte över innan den tjocka tanten sjunger (oklart vem den tjocka tanten är, men de säger så i amerikanska filmer, så det måste ju vara sant). Så se till att ingen rundlagd dam tar ton i er närhet, kavla upp ärmarna och skriv, skriv, skriv. Ni är fantastiska, och förr eller senare är det er tur.
Jag ska fortsätta vara tacksam, och njuta av min tur. Jag ser fram emot att få träffa bokälskare på Gävlit till helgen (lördagen den 19 november). Om du ska dit, leta upp mig! Glöm inte att nämna att du läser Debutantbloggen, det ger 20% rabatt på Konungens sändebud från ett redan finfint mässpris.
Sist men inte minst: Vill du bli en av de nya debutantbloggarna 2023? Klicka här för information om ansökan!
Debutantbloggen 