Nu har det gått mer än ett år sedan jag lämnade ifrån mig manuset till min debutroman smartare smalare snyggare rikare. Och det är snart ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg här. Vad har jag då sysslat med när jag inte haft vare sig blogg eller redigering att fylla de svarta hålen i min själ med? Börjat styketräna, gjort karriär, blivit en mer närvarande förälder, styrt upp mitt hem eller engagerat mig i någon av alla de humanitära kriser som pågår omkring oss i detta nu? Nej. Jag har börjat skriva på roman nummer två. Och börjat gå på skrivarkurs igen, närmare bestämt Romanskrivalinjen på Färnebo folkhögskola. Jag blev först jätteglad över att jag kom in. Och sen lite extra nöjd när jag förstod jag att läraren Hans Carstensen hade delat in klassen i grupper; en nybörjargrupp, några avancerade grupper och en för de som skrev på sin andra roman. Perfekt upplägg – jag skulle få börja ”i skolan igen” men ändå vara i den ”creddiga” gruppen med de redan publicerade. Lite som att vara tillbaka på högstadiet men nu garanterad en plats med tuffa gänget i rökrutan (även om det med tanke på hur skrivande människor är sannolikt skulle vara många av de debuterade som var snälla nördar snarare än tuffingar).
I samband med senaste kurstillfället passade jag på att ställa några frågor till en av de andra deltagarna, Johanna Bergström som också debuterade 2021.
Johanna, nu går vi ju i samma klass på romanskrivarlinjen på Färnebo men jag är nyfiken på dina tidigare erfarenheter. Vilka utbildningar har du gått vad gäller skrivande, och hur har de påverkat ditt sätt att jobba med text?
Vad gäller tidigare skrivarutbildningar har jag gått en skrivarlinje med grafisk formgivning på Sörängens Folkhögskola, olika kurser i kreativt skrivande samt denna Romanskrivarlinje, (jag påbörjade min första termin på Romanskrivarlinjen hösten 2019). Jag är också utbildad journalist och har arbetat på lokaltidning. Jag har även själv lett en sommarkurs i skrivande på Forsa Folkhögskola.
Alla utbildningar inom skrivande har gett mig konkreta och bra verktyg för att ta mitt skrivande vidare. Det handlar om att kunna se texten med distans, att särskilja den från sig själv. Ju mer jag lär mig om skrivande, desto fler bottnar upptäcker jag, och det är kul!
Jag vet ju att du debuterade 2021 med Utan mig har hon ingen på Verbal förlag. Vad var det som fick dig att söka dig till Färnebo igen, trots att du redan är publicerad?
Efter min debut 2021 var jag redan igång med två nya projekt, dels en barnbok och ett romanmanus. Hans var bussig nog att ställa upp som bollplank, och det blev naturligt för mig att söka till fler terminer. Det ger mig massor att arbeta så processutvecklande med text, att få feedback och att diskutera text med andra som också skriver.
Och sist – vill du berätta lite om det manus du jobbar med nu?
Just nu jobbar jag med ett romanmanus som både är ett fristående manus, men som också kan ses som en koppling till min debut. I min nya roman upptäcker jag vem min biologiska mamma kan ha varit. Den är helt fiktiv, och tar läsaren till en barndom i början av 50-talet. Även här möter läsaren ett barn som kämpar för sin överlevnad, men på helt andra villkor än i Utan mig har hon ingen.
Vår kursledare, Hans Carstensen, ställde också upp på en liten intervju.
Hans, det här är ju första terminen som du är min lärare, men jag har märkt att många i klassen gått hos dig tidigare. Vad, enligt din erfarenhet, är det som motiverar folk att fortsätta gå skrivarkurs efter skrivarkurs?
Jag tror att man måste skilja på olika slags skrivarkurser. En del är nybörjarkurser, där författaren lär sig grunderna i litterärt skrivande – gestaltning, undertext, dramaturgi och så vidare. Och dessa kurser är superviktiga. Här får många en helt ny syn på vad text är och vad det faktiskt går att skriva om. Utan sådana kurser skulle många hållas utanför det litterära skrivandet, och få svårt att ta sig vidare till mer projektinriktade kurser. Jag hade en kursdeltagare för sjutton år sedan som aldrig gått en skrivarkurs, lärde sig grunderna och sedan skrev manus till en Oscarsnominerad film.
Andra skrivarkurser handlar mer om att skriva sitt liv, utan en tanke på publicering.
Dessa sysslar mer med personlighetsutvecklande skrivande. Medan påbyggnadskurser, som min Romanskrivarlinjen, är helt projektinriktade. En sådan kurs kan du ju gå så länge du tycker att du och dina romaner utvecklas. Så jag ser ingen motsättning med att gå skrivarkurs efter skrivarkurs, det hjälper dig att utveckla ditt hantverk. Etablerade bildkonstnärer, skådespelare, dansare och komiker går kurser hela tiden, men inom skrivandet är det som om det är något som en bara gör innan en är färdig att publicera sig.
För dig som pedagog, är det någon skillnad i att undervisa nybörjare jämfört med författare som redan är publicerade?
Ja och nej. Jag känner lika stor sympati för nybörjare som för de som ska skriva sin andra roman. Den första romanen ägnade författaren säkert flera år åt att skriva, hon vet ofta inte vad hon gjorde för att berättelsen skulle funka. Därför kan hon vara fylld av överkrav på sig själv. Nu förväntar sig förlaget ännu ett publicerbart manus. Jag minns hur jag tänkte när jag blev publicerad: ”Jag kommer aldrig kunna skriva en till roman!” Då handlar det mycket om att visa författaren var hennes styrkor ligger, vilka scener hon skriver bäst och tillsammans kalibrera in en fungerande berättelse.
Nybörjaren har stor entusiasm. Här behöver jag sakta men säkert visa vilka valmöjligheter som finns. Om jag går för snabbt fram kan hon bli skrämd av det faktum att det är svårt att skriva en roman.
Och avslutningsvis – du är ju själv författare. Har du fortsatt att gå kurser eller förkovrar du dig på annat sätt?
Ernst Billgren sa en gång: ”Ska du utvecklas som konstnär är bästa sättet att lära andra.” Och det håller jag med om. När jag tvingas hitta sätt att förklara ett fenomen för en författare, för att hennes prosa ska fungera bättre, då måste jag gå till botten av mig själv. Ja, sätta ord på något som jag kanske aldrig tidigare satt ord på. Jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade på Norstedts 1996 med Efter herr van Damme. Och den utvecklingen tackar jag min kursverksamhet för.
* * *
Och hur trivs jag själv på Romanskrivarlinjen? Alldeles utmärkt. Att få lite avbrott från de ensliga brottningsmatcherna med manuset tillsammans med engagerade och vänliga personer som Hans, Johanna och de andra i klassen ökar min skrivmotivation. Dessutom hade Hans den goda smaken att ödmjuka mig genom att placera mig i nybörjargruppen (eftersom jag inte gått någon av hans kurser tidigare). Där har jag det förträffligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer säga som Hans ”jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade”, men jag tänker att om jag slutfört ett romanprojekt borde jag kunna slutföra ett till. Och jag är tillräckligt erfaren nu för att veta att jag behöver hjälp på vägen.
Debutantbloggen 