I onsdags morse, vid den okristliga tiden 06.00, drog Stormen Doris in över Sundsvall. Eller åtminstone in i mitt, sambons och våra katters liv. Våra goda vänner skulle åka till Island, och vi fick äran att vara hundvakt!
Doris är en förtjusande och älskvärd unghund. Hon är också ett energiknippe. Likt en orkan far hon fram, totalt oblyg, och vänder upp och ner på alla normala rutiner. Smeknamnet KrokoDoris föll sig naturligt, eftersom allt (inklusive människohänder och fötter) förr eller senare hamnar i Doris mun. Men vi använder aldrig vår dörrstopp, så det må vara hänt att den nu gått till de sälla jaktmarkerna tillsammans med några klena kattleksaker som inte var designade för att överleva Doris käftar. Hennes egen leksak (passande nog en krokodil) är tillverkad i en extremt tålig plastgummiblandning men eftersom Doris är envis som en åsna så hade hon snart amputerat både nos och svans på den stackars reptilen.
Jag och sambon hade gjort en plan för att dela upp lägenheten i en hund- respektive kattzon under natten. Ingen av oss var sugen på att väckas av oväsendet från artöverskridande reviruppgörelser. Jag och Doris tog sovrummet och sambon och katterna gästrummet. Vi tvåbeningar hade dock glömt att förankra arrangemanget med katten Jojo. Precis när jag och Doris somnat hoppade han på handtaget och öppnade sovrumsdörren. Doris studsade ur sängen, redo för lek. Yrvaken klev jag upp och låste ut Jojo. Då sjöng han opera, högt och ljudligt, vilket omöjliggjorde all sömn. Sambon och jag beslutade att upprätta en demilitariserad zon. Katterna förpassades bakom halldörren, ett snäpp längre från sovrummet, men tyvärr inom hörhåll. Jojo tacklade halldörren om och om igen. Bonk, bonk, bonk. Humanoiderna kapitulerade, katterna fick sova med matte och Doris med husse i gästrummet. Dagen efter satte sig Jojo i respekt genom att jaga Doris genom lägenheten. Sedan la han sig på soffan och stirrade ut Doris så att hon inte vågade sig in i vardagsrummet. Äntligen fick jag och sambon en lugn stund framför TV:n. Jojo höll sin post på divanen, stolt som en tupp. Han är numera Väktaren, beskyddaren av husse och matte, de hjälplösa varelserna som inte förmår styra upp en tillfällig gäst med bristande vandel.
Vad har Doris och Jojo med skrivande att göra?
Inget, och samtidigt allt. Deras obändiga viljor är något att ta efter för oss som skriver. Ge aldrig upp om det du vill åstadkomma! Och om ditt manus beter sig som en yster unghund, var inte rädd för att ta hjälp av ett proffs. Väktare, lektör, det går på ett ut!
På lördag lämnade jag det lågskaliga inbördeskriget i lägenheten och drog till Gävle på bokmässa. Jag är djupt imponerad över den fina service som vi författare fick! Jag blev hämtad på tågstationen. Lokalen var jättemysig och stolarna sköna, otroligt tacksamt för rumpan eftersom man sitter i många timmar. Vi bjöds på go’fika av en mycket trevlig ”kökstomte” och mässvärdar gick runt bland borden och frågade om man behövde hjälp med något. Jag satt mellan Annika R. Thorén (Den ovala pakten) och Tiina Holmqvist (I Klingvalls hage), båda debutanter. Givetvis blev det en massa trevligt skrivsnack oss emellan!
Dagens höjdpunkt var att Katarina Widholm, författare till Räkna hjärtslag och Värma händer (här är hennes gästinlägg på bloggen), kom fram och hälsade på mig! Jag hade hållit utkik efter henne, men hon hann före. Starstruck! Jag blev så överväldigad att jag glömde berätta för henne att det är hennes fel att jag äter alltför många kardemummaskorpor. När jag var liten bjöd ofta mormor mig på sådana, men jag hade glömt bort hur goda de är, tills jag läste Räkna hjärtslag där huvudpersonen Betty bakar skorpor med kardemumma. Alltsedan dess vräker jag i mig skorpor i orimliga mängder. Så gott!
I skrivande stund (söndag mitt på dagen) är sambon ute med KrokoDoris och letar Pokémons. Så nu ska jag nyttja lugnet till att skriva vidare på Konungens befallning, den tredje och avslutande delen i Konungens-trilogin.
Naturligtvis med eftermiddagspaus för te och skorpor.
Sista veckan för att ansöka om att bli Debutantbloggare 2023! Läs om hur du gör här.
Debutantbloggen 
Det märks att du är författare. Så trevligt och roligt inlägg, dramatiserat till oanade höjder.
Hoppas allt gick bra i Gävle.
Hihi, kul att du gillade det! Det är tacksamt att skriva om djurs upptåg. Om jag någon gång skulle ge mig på att skriva för barn skulle hundar, katter och hästar stå i centrum, kanske inte alla samtidigt. Eller förresten, varför inte. Kombon låter som en klassisk stallmiljö och jag har ju lovat mig själv att försätta handlingen i en välbekant miljö om jag ger mig på ett nytt projekt. Efter tre historiska berättelser vore det underbart att slippa googla så mycket!