Tjugofyra timmars snöresearch

Som jag säkert har sagt hundra gånger vid det här laget så skriver jag på en uppföljare till Härifrån. Det går framåt, det är kul för det mesta, och jag börjar närma mig en första färdig version av manuset. Jag känner att storyn finns där, gestaltningen, karaktärerna, jag tror till och med att jag har fått till den dramaturgiska kurvan, vilket annars brukar vara min stora utmaning. Men jag har kämpat med miljöbeskrivningarna. Inte platsen i sig, jag älskar Vresta, där hänger jag gärna, men den här gången har jag valt att förlägga handlingen till slutet av december, istället för sommaren som i Härifrån, och det har visat sig vara lite knepigare.

Sommaren är full av liv. Det är fåglar, blommor, solsken, vatten, växter, grusväg, sandstrand, humlor och böljande åkrar. Moln och regn ibland. Åska. Variationer och miljoner små detaljer att fokusera på, plus att det är ljust nästan jämt, så det där med tid på dygnet behöver man inte fundera så mycket på. Men vintern har varit svårare att minnas. Hur låter vinter? Hur luktar det? Vad ser man, hur känns det, vilka färger finns det förutom brunt och grått och vått och trist? Och dessutom vinter på landet, jag har ju insett att det är jädrigt mörkt på slätten utanför Vresta, hur varierar man miljöbeskrivningen då? På hur många olika sätt kan man beskriva kyla? (Emma hade samma fundering i ett inlägg häromveckan, det inspirerade mig.)

Mycket vinter! 1998 bodde jag i Gävle. Första fredagen i december var det barmark och jag cyklade till skolan. På kvällen började det snöa och söndag morgon såg det ut såhär. Under ett dygn föll 1,3 meter snö, en både skrämmande och häftig upplevelse. Det är mitt fönster på bilden och där under står min cykel. Den var sig inte lik när den töade fram fyra månader senare.

Men, just som jag behövde det som mest, dök det i veckan upp ett alldeles gyllene tillfälle att utöva lite research. Det började ju, som säkert ingen missat, att snöa även i södra Sverige! Och jag skulle tro att Göteborg fick landets minsta snömängd, det var inte många centimeter, men det kom. Det låg. Det var vackert. I ungefär tjugofyra timmar innan allt smälte bort igen. Fast under de timmarna ägnade jag mig åt att grundligt studera det där med vinter. Och fördelen är att på bara ett dygn körde vi igenom alla snöstadier, man kan säga att det var en vintersäsong i rejält komprimerat format.

Så jag har lyssnat på tystnaden när snötäcket bäddar in gatorna och husen. Jag har hört knarret under skorna. Sett de vackra rosalila soluppgångarna som blir genom molnen, hur världen glittrar. Hur snön lyser upp även om natten. Jag har blivit påmind om att snöflingor kittlar när de faller mot ansiktet, att kylan hugger i fingrarna efter bara någon minut. Att stormbyar med snöblandat isregn definitivt faller utanför det svenska konceptet ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”

Jag har konstaterat att snön lägger sig på allt, och bildar små roliga mössor även på vägskyltar, taggtrådsstängsel och årstidsförnekande rosor. Att det är tungt att skotta. Att packad snö snabbt blir hal, speciellt om temperaturen ligger runt nollan. Att vit snö är vacker. Att brun snö är sorglig. Att våta vantar är obehagligt och att varma kängor är lycka. Det enda jag inte lyckats få grepp om är lukten. Snö luktar inget speciellt. Frusen mark luktar inte heller. Våta träd luktar vått, men det är ju ingen vidare spännande beskrivning. Våta ullvantar luktar våt hund. Ja, ni förstår. Det är tur att mina karaktärer inte är utomhus hela tiden, det får lukta mycket inne istället. Glögg och brasa och mat och cigaretter, kaffe. Ladugård.

Minnesfält över fallna snögubbar.

Det var en kort snövända i Göteborg den här gången, men jag hoppas att vintern kommer tillbaka snart igen, för den nakna naturen behöver ett täcke att linda in sig i, något som döljer allt ruttet och brunt. Och jag önskar att svenskan hade fler ord för snörelaterade fenomen, speciellt såna som inte hade just ”snö” i sig. För vad finns det mer än tö, slask, is, modd, skare …? Hjälp mig att fylla på!

Jag avslutar med den enda julsång (julsång?) jag spelar frivilligt, jag tycker att den fångar såväl årstidens melankoli som förhoppningar, dessutom framsjungen på knarrig skotska. Och texten passar både Ozzie och Viggo när de försöker hitta ett sätt att förhålla sig till varandra och resten av världen i mitt manus: ”Now I don’t feel so all alone in the cold, wondering where I’m going today.” Efter min research kan jag också instämma i vad James Allan och de andra hävdar – ibland känns snöflingor precis som kittlande pussar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s