För några veckor sedan påstod jag att jag nått tipping point gällande den tredje och avslutande delen i Konungens-trilogin (Konungens befallning). Det var en optimistisk bedömning, förvisso hade jag fått ihop två tredjedelar av en lämplig manuslängd men jag kände ingen utförsbacke. Jag hade skrivit mycket, men hoppat över viktiga nyckelscener som behöver vara riktigt bra och som jag därför värjt mig för att skriva. Manusets plottriga mittendel började kännas som ett irritationsmoment, något som hindrade vägen framåt. Jag bet ihop om det motiga och tätade luckorna, ibland bara med scenanteckningar, ibland med ful(l)skrivna scener. Det var jobbigt, tråkigt, svårt, men jag gnetade på, medveten om nödvändigheten. Och när de viktiga scenerna var på plats kunde jag plötsligt se vad som återstod för att färdigställa berättelsen. Jag drabbades av planeringsmani, satt en hel dag och listade kvarvarande scener. När jag skriver dem kommer vissa slås ihop, vissa splittras i två eller flera, några aldrig bli av. Men det spelar ingen roll.
Äntligen har jag en plan!
Ett ok har lyfts från mina axlar. Visst, mycket arbete återstår, men jag känner frid över att storyns struktur är på plats. Slutet bestämde jag redan när jag påbörjade manuset. Det har gett skrivandet en tydlig riktning och nu när det slingriga innanmätet stelnat återstår ”bara” att färdigställa råmanuset. Jag längtar till nästa fas, redigeringen, då magin skapas. Jag älskar att väga ord på guldvåg, rensa, skruva på känslor, dialog och händelser tills allt känns rätt i magen. Nuförtiden har jag inga darlings jag finner det svårt att ”killa” (döda). Jag har ingen kärlek till råmanuset, det är en grovt framyxad skapelse. Om en scen är tråkig funderar jag först på om den överhuvudtaget behövs. Om inte, stryk. Om ja, putsa tills den är lika intressant som jag vill att resten av manuset ska vara.
Apropå puts: Jag har spelat korrpingis med förlaget (bok två, Konungens ultimatum, släpps i mars). Efter att ha granskat korrekturet och korrläsarens ändringsförlag, skickade jag mina inspel i tron att det skulle dröja åtminstone ett par dagar innan jag behövde göra en insats igen. Tji fick jag, två timmar senare damp ett reviderat korrektur ner i inkorgen. Ny genomgång, bockade av tidigare ändringar, hittade en enstaka grej som kvarstod och slog bollen över nätet igen, ner i förlagets knä. Nästa gång tänker jag ta mig tid att läsa helheten ännu en gång. Det torde vara sista chansen innan jag ska ge klartecken från mitt håll och jag blir skakis bara jag tänker på det. Men det känns oerhört skönt att inte vara ensam om ansvaret. Såväl redaktör som korrläsare nagelfar text och layout, precis som jag själv gör.
Häromdagen blev jag så glad när jag öppnade brevfacket och hittade en inbjudan till förlagets julfest. Självklart vill jag gå! Det är roligt att träffa förlagsfolket och prata skrivande med andra författare. Debutantåret är snart slut och jag vill maxa upplevelsen ända in i kaklet!
Debutantbloggen 