Ovisshet och Linné junior

Åtta dagar efter att jag skickat in den redigerade versionen kom ett kort mejl från redaktörs-Jack. Han tyckte att ändringarna var bra. 

Det var allt.

Skönt! 

Men … vad innebar det? Var vi klara nu? Vad tyckte förläggar-Martin?

OCKSÅ DÅ

Ibland hör man att olika författare (oftast Jan Guillou) konsumerar flera hyllmeter litteratur när de gör research. Det gjorde inte jag, men jag tillbringade i alla fall några timmar på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva tillsammans med en massa brev från Carl von Linné den yngre. 

Då var dock själva boken redan färdig. Att jag satt där och försökte tyda Carl juniors 1700-talshandstil, 1700-talsstavning och 1700-talssvenska – vilket för övrigt kändes ganska coolt – berodde på en idé från förläggar-Martin: Jag skulle skriva en essä (historiskt vederhäftig, till skillnad från min bok) och försöka få den publicerad i ett visst sammanhang strax före boksläppet, som ett slags marknadsföringsåtgärd. Läsarna skulle förknippa mitt namn med ämnet redan på förhand.

Essän blev aldrig publicerad. Så jag lägger upp den här istället! I folkbildande syfte.

Eller som en påminnelse om hur vi människor, till exempel Linné den yngre och jag själv, inte alltid lyckas, men åtminstone försöker. Vilket ju essä faktiskt betyder.


Carl von Linné – den olycklige blomsterprinsen

Alla vet att det fanns en svensk botaniker i Uppsala på 1700-talet som hette Carl von Linné, men hur många vet att det fanns två? Med tanke på blomsterkungens till synes eviga ställning som en av våra främsta berömdheter är det ganska anmärkningsvärt att hans son är så gott som helt bortglömd. 

Förväntningarna på Carl von Linné den yngre var givetvis höga. ”Till min ende son”, skrev Linné högtidligt i inledningen av Nemesis Divina, som biskopen och Linnékännaren Elis Malmeström kallat ”den svenska upplysningstidens mest egenartade skrift”. Linnés hustru Sara Lisa födde visserligen ytterligare en pojke, som dock dog tre år gammal, samt ett antal döttrar varav fyra nådde vuxen ålder. Men det var Carl som var kronprinsen. 

På ett annat ställe i Nemesis Divina vädjar Linné storsint: ”Gud gif min son lycka, lärdom behöfwes icke.”

Den bönen skulle inte komma att besvaras.

Att ha den store Carl von Linné till far och dessutom bära hans namn var – som man lätt kan föreställa sig, och som den ständiga kändisbarndebatten visar – på samma gång en välsignelse och en förbannelse. Carl den yngre undervisades i hemmet av några av faderns främsta adepter och skrevs in vid medicinska fakulteten på Uppsala universitet vid nio års ålder. Nyss fyllda arton utsågs han till demonstrator vid den botaniska trädgården i Uppsala (den som idag kallas Linnéträdgården), och fyra år senare utsågs han av sin pappa att, när tiden var inne, ”ärva” dennes professur i botanik och medicin. Det var ett legitimt och inte ovanligt förfaringssätt på den tiden när det gällde statliga befattningar, och det förekom även inom akademien. Men det väckte ändå ont blod och berättigad avundsjuka. När Carl två år därefter utsågs till medicine hedersdoktor, uttryckligen på faderns meriter, var omgivningens tålamod slut. På distingsmarknaden i Uppsala lär det samma år ha sålts en nidskrift om den bortskämde sprätten Linné junior med underrubriken ”Möjlighet att bli doktor utan kunskap och professor utan hufvud”.

Som om omvärldens hån inte vore nog pekar många samtida uppgifter på att Carl under hela sin levnad hade en mycket kylig relation med sin mor, Sara Lisa. Den blivande läkaren och professorn Adolph Murray skriver: ”Är gossen stursk så har han ock fan till kärring att göra med, som förföljer och hatar honom excessivt”, och Linnéstudenten Fabricius konstaterar: ”Det var särskilt påfallande att hon hatade sin ende son. Han kan inte haft någon större fiende i världen än sin mor.” 

Carls förhållande till sin far tycks också ha blivit ansträngt med tiden. Det faktum att Linné den äldre mot slutet av sitt liv beslöt sig för att inte låta sitt stora herbarium gå i arv till sonen, ”men wäl om någon måg blifwer som är Botanicus”, får tolkas som ett missnöje med arvingen, för att inte säga ett underkännande. I sina många bevarade brev är och förblir Carl dock obrottsligt lojal mot sin far. Han skriver knappt ett ont ord om sin mor heller. 

Annars saknas inte tecken på en sorts stillsam förbittring i breven, som finns bevarade på ett par olika platser i Sverige och England, och som även är tillgängliga digitalt. Här finns en hel del spännande ledtrådar om Carls kynne och livsöde, inte minst i de många breven till vännen Abraham Bäck, kunglig livmedikus och nära vän även till fadern.

År 1777 är Carl von Linné den äldre inte längre kapabel att arbeta, och sonen installeras slutligen som professor, 36 år gammal. Han tar genast itu med att rusta upp den botaniska trädgården, som i likhet med fadern har förfallit under lång tid. Det är något av ett sisyfosarbete, där Carl inte bara motarbetas av universitetets konsistorium, bistra vintrar och svin från granngårdarna som river upp plantorna, utan också av en trilskande trädgårdsmästare och vandaliserande besökare. Utöver exotiska växter hyser trädgården även en del djur, och för Bäck berättar Carl sorgset om hur hans största apa en dag hittats förlamad, slagen med en påk som den okände gärningsmannen lämnat kvar. Själv är han emot att allmänheten fritt och utan övervakning ska kunna besöka trädgården, men han vinner inget gehör för den åsikten.

Under de följande åren investerar Carl sin själ och sin egen ansträngda ekonomi i trädgården, utan att få någon nämnvärd uppskattning. Hans frustration tilltar, men trängs så småningom undan av resignation. Tappert – eller tjurigt – konstaterar han att det är lika bra att hålla tyst, att man inte kan rätta till någonting utan att göra sig ”förhatelig”, trots att man har rätt. Och: ”Det är intet mitt öde att vinna något här hemma, jag skall bjuda till att vara hos utlänningarne lyckligare. Jag ledsnar dock inte än, min lust för Naturalhistorien kan ej gärna kallna.”

När Carl 1781 äntligen får komma i väg på en utlandsresa – först till England, så småningom vidare till Frankrike, Holland och Danmark – upplever han av allt att döma den lyckligaste perioden i sitt liv. Visserligen är ekonomiska bekymmer ständigt närvarande, men ett kanske ännu tyngre ok lyfts nu bort från hans axlar: känslan av att ständigt vara misstrodd och motarbetad av sin omgivning. 

Linné den yngre vädrar morgonluft, som människa och som fackman. För Abraham Bäck berättar han förundrat om den botaniska guldgruva han nu fått tillgång till, om Londons superba och präktiga samlingar och trädgårdar, kungliga som privata, och om de möjligheter som nu uppenbarar sig att göra den botaniska trädgården i Uppsala betydligt rikare på sällsynta växter.

De välvilliga engelsmännen erbjuder honom allt från örter till guldfiskar och snäckor, för vilket han är oerhört tacksam, eftersom han självkritiskt menar sig sakna förmågan att be andra om hjälp. Han tillägger att han under sin resa inte heller spenderar någonting på ”kroppsens nöjen, ehuru många gånger tenteradt jag varit, och af Medicis försäkrad, utan jag lefver som en castratus, det några tro mig vara; och skulle tro mig mera, om jag ej hade skägg”.

Dessutom tilltalas Carl av engelsmännens restriktiva syn vad gäller allmänhetens tillgång till trädgårdar, bibliotek och museer. Här finns minsann inte utrymme att misshandla några apor! 

Av flera skäl tycks luften kort sagt vara lättare att andas i England. Kanske antyder följande konstaterande något om att också namnets börda blivit mindre betungande: ”Jag är ej ensam Linnäus här i London, jag känner tvenne som ha till förnamn Linnäus, och det är ändå flera som det sagts mig, med hvilka jag ännu ej giordt bekantskap.” 

Vad som först var tänkt som en kort vistelse utvecklas och förlängs, trots den ansträngda ekonomin. Hemresan kryper dock obevekligen närmare, och Carl anar att hans blomstringsperiod har ett slut:

”Jag föreställer mig att komma härifrån hemom, är som at gå ur verlden och krypa i en tomm vrå. (…) (J)ag finner dageligen mer och mer svårighet, att skiljas hädan; jag äger här många vänner och ganska få hemma …”

År 1783 återvänder Carl till det kalla Sverige via Frankrike, Holland och Danmark. Hans sista brev till Abraham Bäck är hjärtskärande läsning. Hemmet, som han förgäves bett sin mor om hjälp att hålla bebott, är svårt angripet av råttor och svamp. Kasuarfågeln i trädgården har dött. ”Här är en miserabel vår”, berättar Carl, och tillägger att den tidigare nämnde Murray, tio år yngre och något av en rival, haft lysning inför sitt bröllop. ”Ach den som hade hopp, at lefva en så glad dag.” 

Kort därefter avlider Carl, bara fem år efter sin far, i den gulsot han dragit på sig redan i London. Han är 42 år gammal, ogift, fattig och har aldrig lyckats lösgöra sig ur faderns massiva skugga. Därmed är den adliga ätten von Linné utdöd, och vapenskölden på Riddarhuset bryts sönder.

Eftervärldens dom över Carl – i den mån man alls brytt sig om att utfärda någon – är hård. Svensk Uppslagsbok från 1933, alltså 150 år efter hans död, säger ampert: 

”Karaktärssvag och ytlig, fann L., ehuru icke utan goda anlag, det besvärligt att ägna sig åt allvarligt arbete, och de lättvunna framgångar, han tack vare faderns förtjänster lyckats uppnå, verkade hämmande på hans vetenskapliga skolning och utveckling.” 

Senare tiders Linnékännare som Hjalmar Uggla, Gunnar Broberg och Annika Windahl Pontén är dock överens om att den bilden bör ifrågasättas. Den olycksalige blomsterprinsen var kanske varken en oduglig slarver eller ett missförstått geni. Utan bara en vanlig människa med ett ovanligt tungt arv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s