Talang eller hårt arbete?

Jag älskar att titta på dokumentärer om människor. Det spelar ingen roll om jag känner till personen tidigare eller ens om de är något speciellt, det är lika roligt ändå. Jag älskade den om en tant och hennes bror som vägrade flytta från gården med korna, trots att de var över åttio. Och den om den där poeten som jag aldrig hört talas om, hon som tog livet av sig i en psykos. Och den om gubben i stugan. Den om Beatles sista album. Jag tror att anledningen är att jag är rätt intresserad av människor. Av vad som får dem att ”ticka”. Av livsöden. Att få samma information från en person i verkliga livet funkar inte lika bra, men dokumentärer har liksom redan paketerat allting åt mig. Praktiskt.

Just nu håller jag på att plöja en dokumentärserie om Paul Newman och Joanne Woodward, ett av de mest framgångsrika skådespelarparen från förra århundradet. Det är flera avsnitt, långsamt tempo och en djupdykning i deras psyken. Vi snackar åtta timmar, folks. Detaljer som är intressanta. Andra som får mig att somna till i soffan. Jag höll faktiskt på att dåsa till sådär härligt framför senaste avsnittet när den kom: vinkeln som fick mig att skriva det här blogginlägget. Den om talang versus hårt arbete. Den som jag tycker passar så bra in på hur det är att skriva bok.

I mitten på förra århundradet fanns det en ”skådespelarkurs” i närheten av Times Square som alla de stora, blivande skådespelarna ville vara med på. Den legendariska regissören Elia Kazan höll i den och i publiken satt Marilyn Monroe, James Dean och Warren Beatty. Några stod på scenen. De agerade och fick feedback av Kazan medan de andra tittade på, lite som det funkar på våra skrivkurser idag. Deltagarna lärde sig lika mycket av att titta på de bästa som de som behövde mer feedback från regissören för att få till scenen.

Paul Newman var där. Marlon Brando också. De var tydligen vänner, men rätt olika. Folk som kände dem beskrev Marlon som en naturtalang, en född skådespelare som lyckades trollbinda publiken med sin mimik och sitt sätt att tala. Newman var raka motsatsen. Han hade ingen särskild talang – det var de flesta ense om – och kunde på det planet i bästa fall beskrivas som medelmåttig. Ställ upp hundra amerikaner ute på Times Square och ordna dem efter skådespelartalang, antaget att ingen av dem hunnit ta några lektioner, så skulle Paul ha stått där i mitten.

Men Paul hade en sak på plussidan. Han slet som ett djur. Han gav aldrig upp. Han gav sitt allt i rollerna han gjorde. De flesta tyckte fortfarande att Brando var bättre, men folk som tittade på Paul såg ändå att han började komma ikapp. Han blev bättre för varje lektion. I varje film. En av deras gemensamma vänner som filmade med båda två (var det Gore Vidal?) säger i dokumentären ungefär såhär: ”Visst såg jag att Marlon var bättre, att han alltid gjorde enastående insatser i film efter film, men det kom liksom gratis till honom. Paul däremot jobbade stenhårt hela tiden. Han visste att han låg efter, att Marlon var bättre. Ändå fortsatte han. Därför beundrar jag Paul mest. Marlon var kanske talangen, men Paul ville mest. Han var slitvargen.”

Det är likadant idag när det gäller att skriva en bok. Det finns de så kallade talangerna, de som har det där magiska språket som får förläggare att rysa. De som bara utstrålar författare i hela sin person. De som skriver de där böckerna som blir nominerade till pris efter pris. Som alla älskar. Som är med i Babel.

Och så finns det du och jag. Vi som jobbar på i bakgrunden, varje dag. Vi som kanske bara har ett uns av den talangen, som kanske aldrig kommer få något fint pris, som tvivlar på oss själva. Vi sliter på, refus efter refus. Vi skriver vanliga historier. Helt okej böcker. Acceptabel dialog. Vi är Paul Newman som jämför sig med Brando. Ringo som jämför sig med John och Paul. Vi är okej, kanske till och med bra, men sällan bäst. Vi är slitvargar. Drömmare. Side kicks.

Marlon fick i slutänden två Oscars (55 och 73), men det fick Paul också (86 (honorary) och 87). Paul peakade lite senare och fick vänta två decennier längre för att få erkännandet för sina insatser, men det kom till slut. Talang är trevligt, men i slutänden är det ändå hårt arbete som betyder mest. Trägen vinner.

2 reaktioner på ”Talang eller hårt arbete?

  1. Jag kommer verkligen sakna dina inlägg Per. Du skriver så himla bra och enkelt. Ett sånt språk som min hjärna tuggar i sig lika lätt som att skära i smör. Vad du än skriver om blir det intressant och lättförståeligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s