Vill inte alla skriva om sitt liv?

Jag har inte gått många skrivkurser i mitt liv, men en gång för länge sedan fick jag för mig att jag skulle bli kursledare i skrivande på Medborgarskolan. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Jag ville bli kursledare eftersom mitt schema var luftigt. Barnen var än så länge för små för aktiviteter och deltidsjobbet som copywriter räckte inte för att stilla mitt behov av sysselsättning. Så jag kastade in en ansökan, planerade lektioner och var inte alls beredd på vad som sedan skulle hända under tiden ansökningarna till kursen ramlade in. Tisdagskvällar varannan vecka bestämde vi oss för. Sex tillfällen. Kanske fortsättningskurs terminen därpå.

Några veckor före kursstart fick jag plötsligt heltidsjobb som journalist på en gratistidning som skulle in i en större koncern, struktureras om och växla upp från månadstidning till veckotidning. En månad hade jag och kollegorna på oss att göra en helt ny mall, lära oss redigeringsprogrammet och få ihop annonser. Tidningen skulle ut på onsdagar och därför var tisdagar deadline. Man skulle kunna tro att det går att planera in ett jämt arbetsflöde i en sådan produktion men i praktiken visade det sig att just tisdagar blev den kreativa hjärnan överbelastad, till och med slutkörd, på grund av stress.

Första tisdagen på kursen var samma dag som första lämningen på tidningen. Mamma hade kallats in som förstärkning så att jag åtminstone inte behövde tänka på att hämta barnen på förskolan utan kunde gå direkt från jobb till kurs. Jag sladdar in samtidigt, eller till och med lite efter kursdeltagarna. Öser upp mitt material på katedern och försöker svepa lärarinneaktigt över de förväntansfulla kursdeltagarna med blicken. Jag presenterar mig och ber dem en efter en berätta om sina skrivprojekt och förväntningar på kursen.

”Jag vill skriva om min neurosedynskada och har beställt hem alla journaler.”

”Jag funderar på att skriva om mitt liv.”

”Min fru och jag fick bröstcancer med en dags mellanrum. Jag vill skriva om att detta även kan drabba män.”

”Jag vill skriva om mina tidigare liv och dessutom är jag synsk.”

Jag var så oförberedd på detta. Alla mina förberedda skrivövningar fick planeras om. Deltagarna ville inte alls skriva noveller eller längre skönlitterära texter. De ville skriva om sina liv. Och vem vill inte det?

Visst har vi alla något som påverkar oss till den grad att vi vill att alla ska veta. Vi vill berätta om hur det är, om fördomar, möjligheter, alternativa verkligheter, lärdomar och upplevelser som är lite utöver det vanliga och som, om de kommer ut, får andra att se oss på ett helt annat sätt.

Jag läser den självbiografiska boken Ut ur min kropp av Sara Meidell som är just en sådan bok där man får känslan av att kika in i en dagbok eller till och med in i själen på författaren. Det är en bok som har fått både stående ovationer för både språket och ämnesvalet men också kritik för att romantisera sjukdomen anorexia nervosa. Jag vill inte ta ställning i just den frågan, men konstaterar att den självbiografiska boken är ett sätt att bli författare på. Man får vara beredd på att bli förknippad med just den boken för lång tid framöver och jag tycker att man ska tänka igenom valet att skriva om sitt liv länge innan man publicerar en sån bok, speciellt om det rör ett känsligt ämne.

Det verkar som om många ovana författare i första hand vill skriva om sitt eget liv. Jag skulle vilja vända på det och rekommenderar den ovana författaren att först skriva böcker och texter som kan väva in självbiografiskt material men att spara den stora, självbiografiska och utlämnande boken till ett skede när man är helt säker på vad man ger sig in på.

Som ny journalist gick jag någon gång i fällan att låta en intervjuperson berätta lite för mycket om sitt privatliv. Det är så lätt att ryckas med i stunden, att låta personen prata på, som kompisar emellan, just för att man vet att det är en text som kommer att bli läst, som intresserar och väcker uppmärksamhet. Men man måste, speciellt som lokaltidningsreporter, värna om sina intervjuobjekt. Tänka på anhöriga och andra personer runt den som intervjuas. Kan någon ta skada? Är texten av allmänt intresse eller är det information som bör stanna i dagboksform eller tas upp med terapeut? Just detta vill jag skicka med dig som är ny på att skriva och funderar på att blotta sitt innersta i bokform. Gör du det för att det känns som enda chansen att bli publicerad? Har du satt tydliga gränser för dig själv och är medveten om vilken genomslagskraft boken kan få? Eller tvärtom, om boken inte blir särskilt uppmärksammad, var det ändå värt att publicera den?

Sedan den tisdagen med det första heltidsjobbet parallellt med skrivledarjobbet känns det som om mitt liv har rullat på ganska fort. Jag drog i nödbromsen för några år sedan och jobbade 50% (tidningslämning endast varannan vecka) och sedan 90% när jag bytte karriär. Nu skriver jag igen på fritiden och har betydligt bättre balans. Mina barn är numera för stora för aktiviteter, jag har inga stressiga tisdagslämningar längre och min karriär som kursledare blev inte längre än den första terminen.

Min kloka mamma sa i början av detta året att det inte var självklart att ta på sig att blogga en gång i veckan under hela 2022. Jag har frivilligt satt mig i sitsen med deadlines som måste hållas. Samtidigt ångrar jag inte för en sekund att jag började debutantblogga. Det enda som har varit lite knivigt är att balansera det privata med det allmänna och att sätta sin egen gräns för vad jag vill ska stå kvar för alltid på den här underbara bloggen. Hittills har jag inte skrivit något jag ångrar. Jag försöker hålla det så några fredagar till.

När jag blir gammal kanske jag avslöjar allt. Den som lever får se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s