Slutet är nära

”And now, the end is near”, som Frank Sinatra konstaterar. ”And so I face, the final curtain.” För så är det. Vi är inne på upploppet, om ett par veckor är det dags för mig, Tua, Samuel, Per och Emma att lämna stafettpinnen vidare. Förra veckan utsåg våra efterträdare bland ett gäng spännande kandidater och det ska bli fantastiskt roligt att få följa de nya Debutantbloggarnas resa under 2023. Men först ska jag ju gå i mål själv, och innan jag sjunger ut i ett svulstigt ”I did it my way!”, som Frank Sinatra, så vill jag göra någon sorts bokslut. Hur blev mitt debutantår?

Om någon minns mitt inlägg om skrivböcker så berättade jag där att jag varje kväll gör en kort utvärdering av tillvaron genom att skriva ner tre saker jag är tacksam för, tre saker jag gjorde bra och tre saker jag ska göra nästa dag. Och jag tänker använda mig av samma metod nu, vilket alltså betyder att det här inlägget kommer att handla om tre saker jag är tacksam för när jag ser tillbaka på året som gått.

Den första punkten är enkel – jag är otroligt tacksam över att få tillhöra ett sånt fantastiskt förlag. Norstedts har överträffat alla mina förväntningar (även om jag egentligen inte hade en aning om vad jag borde förvänta mig), varenda människa jag har haft kontakt med har varit proffsig, hjälpsam, förstående och stöttande. För en orolig, ensam själ som jag finns det inget bättre och trots att jag själv har tumlat runt i stormvindarna och kippat efter andan emellanåt, har förlaget stått som ett stadigt ankare. En trygg punkt. Nästa år fyller Norstedts 200 år och den samlade erfarenheten märks. (Och jag är bjuden på fest i Stadshuset! Nästan som Nobelmiddag! 😊) Jag är för evigt alltid tacksam över att Norstedts ville ha mig och min roman och jag är glad att jag valde dem.

Den andra saken jag är tacksam för är mina underbara, lojala skrivvänner. Sofia och Anna, vad skulle jag göra utan er? Vi träffades på en onlinekurs när jag skrev det första, stapplande utkastet till Härifrån, sommaren 2019, och sedan dess har Sofia och Anna alltid funnits där. De har varit med mig i min redigeringsprocess, kommit med hejarop och synpunkter, de har varit mitt bollplank, mitt stöd, mina supporters. Och på min releasefest träffades vi för första gången, vilken magisk stund! Att få krama om varandra. Prata på riktigt. Tyvärr bor vi en bit ifrån varandra, men vi mejlar och messar varje vecka, tar del av varandras texter, stöttar varandra genom livets svåra stunder och gläds med varandra när det går bra. En sån vänskap är ovärderlig i alla lägen, och under debutantresan är det extra skönt att ha några med sig som vet hur svårt det är att skriva. Hur mycket det betyder, hur roligt och utlämnande och skrämmande det är. Och hur ont det kan göra när någon går loss på det man har skrivit.

Vilket för oss in på punkt nummer tre. Jag är tacksam för den uppmärksamhet som Härifrån fått i media, i form av recensioner osv. Och det här är en svår grej för mig, min stora utmaning. Inuti mig pågår en ständig kamp mellan den sida som vill att Härifrån ska bli läst, som är stolt, som skiter i vad andra tycker, för det är min bok, mina ord, mitt sätt att skriva, och den sida som säger att jag inte duger. Att jag inte borde ta plats, att det är pinsamt att jag ens tror att jag kan skriva, eller att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, mina tankar, helst borde jag krypa in i ett hörn och stanna där, veta min position i hierarkin. Och som jag har varit inne på i några andra inlägg så skäms jag över att den senare sidan har varit starkare under året, men till mitt försvar så får jag säga att den har drygt fyrtio års träning i ryggen. Den är en slugger, en koloss, men jag försöker svälta ut den. Bland annat genom att öva på acceptans.

Och nej, det har inte varit lätt att acceptera de ibland hårda ord som sagts om Härifrån (och mig som författare), men jag försöker att se dem som just det. Ord. Någon annans ord. Någon annans åsikter. Med hjälp av min terapeut har jag jobbat med mina egna scheman under året, mina nedärvda, inlärda mönster, och jag har märkt att det hjälper att applicera schemateorin även på andra människors handlingar och reaktioner, så att jag kan förstå dem bättre. Då blir det till och med lite roligt att tänka på hur min roman uppenbarligen triggat saker i läsaren, recensenten, saker som hen inte kunde hantera och som spillde ut som gegga över tidningssidorna. Jag fortsätter att tycka att det är modigt att våga vara sårbar. Att det är positivt att ha ett patos, och faktiskt också att jag är en bra författare. Att Härifrån är en bra bok.

Så därför, med risk för att låta som en väckelsepredikant, väljer jag att vara tacksam. Tacksam över att jag blev antagen, tacksam över att jag har människor som tror på mig, och tacksam över att en roman som jag har skrivit har blivit recenserad i GP, DN, SvD, NSD, Kristianstadsbladet, Expressen och en rad till, samt att den lyfts fram som boktips i GoKväll på Svt och blivit nominerad till Studieförbundet vuxenskolans författarpris. Nu när jag skriver det så är det knappt att jag tror att det är sant. Jag. Hon som aldrig skulle bli någonting. Som inte ens hade en röst. Och jag ska inte låta någon tysta mig igen, jag är inte här för att göra alla glada.

Jag säger som Florence Welch i en av mina favoritlåtar: ”And it’s hard to dance with a devil on your back, so shake him off!”

2 reaktioner på ”Slutet är nära

  1. Vilket debuntantår! Du sammanfattar det så fint, ödmjukt och ärligt. Och så har du vääääldigt god smak när det gäller väninnor. Vilken lyx för mig att jag får privatblogga med dig när jag vill!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s