Slutspurt och delad glädje

Snön faller och smälter, fryser till is att halka på. Mörkret här i norr är kompakt och lättar knappt under dagen. December präglas alltid av en viss stress. På arbetet ska saker avslutas innan årsskiftet och mötena duggar tätt. Julens samvaro med vänner behöver planeras, presenter till julklappsspel inhandlas. Eftersom jag inte köpt finkläder på evigheter sprang jag ut på lunchen och lyckades hitta en röd klänning till julens alla festligheter. Allt andas slutspurt innan det nya året tar vid. Året som debutantbloggare är snart över, ja även själva debutantåret. Vilken resa det varit! Jag är så tacksam att mina företrädare valde mig som en av fem att bära denna fina institution genom 2022. Bloggandet har varit en underbar upplevelse, ett sätt att nå ut med tankar och funderingar, ibland om livet i stort, men oftast (som sig bör) om skrivandet.

Det är ännu inte dags att säga farväl, men jag kommer på mig själv med att reflektera över slutet. Jag kommer att sakna att ha en plattform för att skriva om skrivande, men var sak har sin tid. Att stänga dörren till något gammalt öppnar dörren till något nytt. Så är det genom hela livet. Jag grät ögonen ur mig när jag skiljdes från mina klasskamrater i nian men fick snabbt nya vänner i gymnasiet. Mitt första riktiga jobb varade i tolv år och det var tufft när jag sa upp mig för att byta arbete men beslutet gav mig nya chanser och en arbetsplats jag nu har varit på i hela sexton år och där jag trivs utmärkt. Gamla skolkamrater och kollegor finns kvar i hjärtat, även om jag sällan träffar dem. Debutantbloggen kommer alltid att vara en kär vän och jag är superpepp på att läsa om fem nya debutanters väg till utgivning, hur antagningsbeskedet vände upp och ner på allt, hur nervösa de är inför boksläppet, hur de hanterar ångesten kring att knö ur sig den fruktade uppföljaren … Temat är återkommande men varje upplevelse unik.

Själv har jag, som bilden visar, godkänt sättningskorrekturet till Konungens ultimatum, min egen uppföljare till debuten. Nu har jag bara en uppgift kvar innan boken släpps i mars, och det är att korrekturlyssna på inläsningen. Förra gången blev jag oerhört nervös när jag fick ljudfilen. Av någon märklig anledning vågade jag knappt börja lyssna, kanske för att jag inte hade en aning om hur det skulle kännas att höra sin egen berättelse genom någon annans röst. Min rädsla kom snart på skam, det var underbart att ta del av hur Gunilla Leining levandegjorde Matildas och Tronds äventyr. Hela 1,3 tusen lyssnare har valt att följa serien på Storytel och det känns så hedrande! Jag hoppas så att uppföljaren kommer att vara till glädje, själv har jag blivit mer och mer förtjust i den för varje genomläsning under korrekturarbetet (trots att jag varit less på själva gnetet).

Jag är ingen Läckberg, ingen GW, men kanske en sådan där slitvarg som bloggkompis Per skrev om förra veckan. Jag skriver, skriver om, väger ord på guldvåg, vägrar släppa ifrån mig manuset tills jag gjort mitt allra, allra bästa. Kanske det över tid leder till erkännande och under tiden fröjdas jag över de läsare som funnit en stunds verklighetsflykt i min berättelse.

Apropå slitvarg, minns ni att jag skrev om min skrivvän som vägrar ge upp trots svidiga refuser? I förra veckan kom äntligen ett positivt besked. Inget är signerat ännu, men hon har tårna på målsnöret. Jag grät när jag fick läsa mejlet från förläggaren, det gick inte att låta bli. Äntligen ser någon potentialen i denna fantastiska författartalang! Ju mer jag tänker på det, desto mer är jag övertygad om att den största behållningen från min skrivresa är den gemenskap jag upplevt med skrivande vänner. Att dela glädjen över positiva besked är som att återuppleva ett av de mest euforiska ögonblicken i mitt liv. Ingen utom den som själv skriver förstår hur mycket möda det ligger bakom ett färdigt manus och när det äntligen lyckas väcka en förläggares intresse är glädjen enorm.

Så kära vänner, gneta på med era berättelser medan vintern tar sitt järngrepp om Sverige. I fantasins land behöver inga tråkigheter tränga sig på, förutom dem man utsätter sina karaktärer för. I mitt fall är det enkelt. Eftersom elektriciteten inte var fångad i kablar på 1500-talet kan inga elprishöjningar förstöra stämningen. Jag slås ibland över hur hjälplösa vi blivit i modern tid. Om vattnet stängs av, finns ingen brunn att hämta ur. Om värmen försvinner, finns inga eldstäder att tända brasor i. Visst var det hårt förr i tiden, men det basala fanns på plats i var hem, installationer vi idag försakar i tron att samhället alltid kommer att leverera. Kanske årets julklapp till författare borde vara en gammeldags skrivmaskin? Då kan vi knattra på medan datorerna står strömlösa. Annars funkar en vanlig penna också bra.