Någon mer än jag som frossar i julfilmer? Det är så mysigt att bara låta sig svepas med, förundras över konstsnön som alltid börjar dala i precis rätt tid och låta sig imponeras av den stora mängd juldekorationer som på ett kick sätts upp, till synes helt utan ansträngning.
Vi vet ju att det är på låtsas, att även den riktiga tomten i julfilmerna är fejk. Trots det är det något som vaknar långt där inne när vi ser hur goda gärningar belönas, när hopp om mänskligheten går hand i hand om löftet om en julromans och detsamma gäller förstås julromaner. Det är något speciellt med en riktigt bra berättelse som lägger sig som bomull kring hjärtat. Frågan är om vi som människor klarar oss utan dem. Vad hade julen varit utan sina sagor?
Min dotters ögon blänker riktigt mycket såhär års. Inte bara för att hon älskar att stå framför julgranen och se hur det glittrar och lyser, men också för att hon har som tradition att bli riktigt snuvig och febrig just kring Lucia. Vi har plötsligt oändligt med tid som vi kan lägga på att berätta skrönor för varandra, sjunga julsånger, äta upp pepparkakshuset och kolla på julfilmer. Och det är just efter en sådan mycket lugn dag som jag plockar fram mitt julmanus ur byrålådan. Det som var tänkt att bli uppföljaren till sommarboken. Det som rymmer både tre vise män, julåsna, gemenskap, förlåtelse och Jesusbarn. Snön gnistrar utanför, elden sprakar i kaminen och jag hälsar återigen på i den vintriga värld som jag har skapat från ingenting. Orden jag har använt, temat, intrigen, djuren, vänskapen och samhörigheten, det är nästan så jag kan ta på den, min fiktiva värld som känns lika verklig som den overkliga verkligheten med sjukdom, krig och elände som finns där utanför. Jag behöver låtsas för att orka.
Vi tar en liten tur i snön, feberdottern och jag, till önsketrädet. Det är inte mer än hundra myrsteg dit, så man orkar även om man har korta ben och hostar så fort man anstränger sig. Vi skänker en tanke till vår sjuke granne som inte har det lätt i kylan och ber om den obligatoriska världsfreden samtidigt som vi också formulerar varsin personlig önskning. Dottern är inte mycket för hemligheter. Hon önskar sig en tomte på julafton som kommer med änglavingar man kan ha på ryggen. Och att snön ligger kvar i evighet. Själv hoppas jag i tysthet att det manus jag just har skickat iväg ska landa mjukt och tas om hand varsamt av någon som älskar att se snöflingor dala på precis rätt ställe.
Debutantbloggen 