De färgglada flätorna 🌈

Jag tror jag vet vad ni tänker.
”Nu ska jag läsa om hur det gick från senaste inlägget”
Jag kan faktiskt genast avslöja att det gick bra.
Duh?! Kanske ni tänker?
Men det var ju faktiskt ett litet skämt svarar jag då 😄 Ha-ha! 

(Skämt åsido) Innan vi går vidare med mitt första blogginlägg tänkte jag pausa lite och landa i nuet. I nuet så har en ny känsla uppkommit, en känsla som jag aldrig känt förut som blivit allt mer påtaglig under veckan, speciellt efter mitt första blogginlägg publicerades. 
Inlägget ledde till frekventa konversationer med folk i min omgivning och de påpekade det faktum att vi nu är inne på det nya året när jag äntligen ska debutera.

Jag var inte alls beredd på den här märkliga känslan, framförallt kunde jag inte tolka den. 
Tillslut började jag att förstå. Jag började helt enkelt bli nervös. Men det var en annan form på nervositet än den jag var van med. Jag mådde inte illa av den. Trots att den var annorlunda kändes den dock i magen som en knut en kort stund, och ett sympatikuspåslag sattes igång. Igenkänning. Men ganska snart blev knuten till en fläta. En färgglad sådan, eftersom flätan inte gjorde mig obekväm var jag rätt så… tillfreds med den. Och hela flätan grenade sig ytterligare till mindre flätor genom hela kroppen, likt våra blodkärl. 

Min kropp, mina neuroner, allt i mig började få verklighetskänslor. Det här händer på riktigt! Jag ska debutera i år. Samtidigt som jag tyckte att det började bli läskigt lade sig ett långsamt pirr som ett täcke över flätorna inuti mig. 

Det är märkligt hur kroppen fungerar. Jag vet ju om att jag ska debutera och jag har sagt det högt många gånger sedan jag skrev på kontraktet, men ändå var det som att min kropp och knopp förstod det för första gången. Jag som längtat nästan hela mitt liv, peppat och bara varit taggad, började känna att det är läskigt. Vad är det som händer? Hallå? Vah? Håller jag på att bli rädd? För vad? För vem? Nej, det här var jag inte alls beredd på.

Och visst känns det samtidigt fantastiskt. Jag tycker det ska bli så spännande att se hur Molnhåret tas emot.
Jag känner en lycka, förväntan och stolthet som exploderar. Men det är också läskigt. Det är läskigt att debutera. Och det fick mig att tänka… 

… Vi har ju alla varit debutanter egentligen, debuterat i massvis av saker från när vi var bebisar – och förhoppningsvis kommer vi aldrig att sluta debutera. Livet är ju fylld med utmaningar!

Jag minns när jag för första gången paddlade kanot. Det var läskigt och vingligt. Jag visste inte hur jag skulle börja, men enklaste sättet att börja var just att börja. Att inte tänka så mycket på tekniken man borde kunna, utan känna på kanoten och helt enkelt hitta balansen. 
Jag insåg att paddla kanot var ett bra tillfälle att lära mer om sig själv, att utforska sitt inre, en ny värld, en ny tanke mm.
Som ni vet är man just oftast två eller fler när man paddlar kanot. Och det öppnar upp dörrar, att lära av andra, bjuda in till samtal och kritik. 

Här debuterade jag i att paddla kanot. Precis på samma sätt hoppas jag att jag debuterar i att ge ut min bok. Att inte tänka så mycket på alla måsten utan vara still, känna in och njuta av känslorna som uppstår under resans gång. Hitta min balans.
Omfamna de vingliga känslorna i början, och omvandla dem till färgglada flätor. 

För att så småningom lära mer om mig själv, utforska mitt inre, en ny värld, ny tanke, ha öppna dörrar, lära av andra och bjuda in till samtal och kritik. Framförallt behålla drivkraften att ta mig framåt.


(Bild på när jag paddlade kanot för första gången, och vi kom fram till vår destination)

Medan jag skriver det här undrar jag om det var vågorna som kanske fanns i havet jag omedvetet var rädd för, att de skulle sluka mig. Men det finns en tröst i den känslan. Jag sitter inte ensam i kanoten.
“Det är vi mot de stora vågorna” hör jag någon säga.

Jag hoppas det här inlägget kan vara en påminnelse om att det är okej att ta allt i sin takt. När jag tappar min balans i framtiden hoppas jag att det här blogginlägget kan påminna mig att det är lika okej att vara stilla i kanoten som att paddla framåt. 

Vi hörs nästa vecka på tisdag, då lovar jag att fortsätta från förra inlägget 😊

Krams!
/Sabina