Långt livs färd mot bok, 1: Lady Boss

Bild: Getty Images

Jag älskar berättelser, jag älskar historier. Jag har hittat på dem så länge jag kan minnas, och jag har velat skriva böcker i 35 år. Jag har däremot bara läst dem frivilligt sedan jag var 20. Nuförtiden läser jag ungefär två i veckan, men bortsett från en liten släng av bokslukarsjuka runt 8-9 års ålder läste jag som barn bara om någon tvingade mig. Att läsa var tråkigt, meningslöst. Skriva däremot – jo, gärna!

Jag har alltid skrivit. Jämt. Sedan innan jag kunde skriva skrev jag; mina föräldrar fick ta diktamen och plita ned mina sagor. Skrivandet var en av flera vägar som min fantasi tog. Men ju större jag blev, desto mer växte kreativiteten och resten av mig hängde inte med fullt ut. Handen kunde inte riktigt rita det hjärnan såg, munnen kunde inte helt hitta tonerna jag ville sjunga, kroppen lyckades inte ta dansstegen jag hade hittat på. Det var när jag skrev som jag kom närmast det jag föreställde mig, och något som hände när jag gick i fyran fick mig att bestämma mig för vad jag skulle bli när jag blev stor.

Det var i slutet på 80-talet, och det var vår. Tråk-vår, så där grå och brun och långsam som den gärna är i Mellansverige. Kanske var det påsklov, kanske var det helg, men det var hur som helst runt lunchtid och jag var inte i skolan. Jag var på väg från parkeringen till mina morföräldrars lägenhet. Morfar gick före, säkert pratade han om något. Vevade och ritade med sina vitiligospräckliga händer i luften. Men jag lyssnade inte, tittade inte heller. Jag drog fötterna efter mig och hade tankarna på annat håll.

Jag tänkte på Jackie Collins. 

Jag hade sett ett inslag om henne på tv. De hade visat bilder på henne i lyxig miljö med en massa vitt och guld och leopardtryck, vid en inomhuspool. Jackie Collins var lyxig så stor hon var, med glittrande smycken, en massa smink och ett enormt hårsvall. Men lyxigast av allt var den höga traven med böcker bredvid henne. Hon hade skrivit allihop alldeles själv, och det var på grund av dem allt med henne var så glamouröst. Böckerna hade gjort henne rik som ett troll. 

Detta var nytt för mig. Att man kunde bli rik på att skriva böcker! Jag hade redan träffat en författare, Anders Jacobson, en av personerna som skrev böckerna om Sune (och senare de om Bert). Visst var han rolig, men han verkade inte vara rik, han var liksom … vanlig. Och vem vill vara vanlig? Vad är det att aspirera till? Usch nej. Mitt tioåriga jag hade större vyer. Tacka visste jag stort, sprayat hår och inomhuspooler, leopardmönstrat och guld.  Jag skulle minsann bli som hon. Jag skulle bli författare! 

Om barn-jag hade lyssnat på vad som faktiskt sades på tv och insett varför Jackie Collins alls var med på nyheterna, hade jag kanske tyckt annorlunda. Det gällde nämligen bokmässan, den där stora i Göteborg. Hon hade bjudits in till den, och sex förlag gick ut med att de tänkte bojkotta mässan om hon kom dit. För vad hade hon där att göra? Hon skrev ju tantsnusk, illa förtäckt pornografi, full av klichéer och schablonartade karaktärer! Hennes böcker gick inte att låna på bibliotek i Sverige på grund av det. Var det ens böcker hon skrev? Var hon ens författare?

Om dessa frågeställningar visste Emma, 10 bast, inget, och hon hade säkerligen inte brytt sig heller. Hon var för bländad av guldlamén, av inomhuspoolens turkosa vatten, hår så stelsprayat att det såg ut som sockervadd.

“Morfar?” sa jag.

“Mm?” sa han och vände sig om.

“Jag ska bli författare när jag blir stor!”

Nu minns jag inte hur han såg ut, minns inte hur han reagerade. Jag misstänker att han blev full i skratt men la band på sig. Han såg säkerligen road ut. Han kände ju mig. Och han sa:

“Jaha. Då får du väl börja läsa böcker.”

Sedan fortsatte han gå.

2 reaktioner på ”Långt livs färd mot bok, 1: Lady Boss

  1. Tack för trevligt inlägg. Jag känner igen mig delvis vad gäller biblioteksinköp. Även om mitt minne måste vara från före 1968 så kommer jag ihåg att jag frågade om Angelique-böckerna på vårt lilla bibliotek, på en liten ort i djupaste Småland. Jag visste väl kanske inte riktigt vad det var för böcker, var ganska ung då, men glömmer aldrig bibliotekariens ord, lite förnärmat: ”Sådana böcker har vi inte här.” Ojdå, tänkte jag. Senare i livet köpte jag faktiskt alla böcker som då var utgivna, 16 eller 18 stycken. Har dom fortfarande kvar. Tycker fortfarande de är bland det bästa för en som älskar historiska romaner. Blev bländad av Ludvig XIVs hov och haft ett intresse för fransk historia sedan dess. Då och då går jag tillbaka och läser om någon av böckerna.
    Tack och lov tror jag att man ändrat attityd. Sådana böcker blir inte klassiker, men de ger säkert lustfylld läsning till många människor. Det är det viktigaste tycker jag, att folk läser böcker.
    Underbart att du ville bli författare från så tidigt ålder. Jag hoppas du får den glamour som passar dig.

    • Tusen tack! Jag håller med dig, det viktigaste är att folk läser, och läsning kan ju vara många olika saker, som underhållning, förkovring, tröst, osv. Jag ser bibliotek som ställen som har ungefär allt i bokväg (eller kan fixa fram allt, i alla fall) och det är märkligt att det inte alltid har varit så, att det inte ens har varit så under hela min livstid. Jag tror dessutom inte att den gamla inställningen var vidare läsfrämjande – om man ville läsa Angelique-böcker eller Jackie Collins och inte fick tag på det valde man väl knappast något av Dostojevskij istället, utan ofta ingen bok alls? Tack igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s