Tålamod.

På bilden: Den franska skulptören Camille Claudel någon gång i slutet av 1880-talet.

Jag har aldrig haft ett husdjur fram till slutet, döden. Jag har alltid tröttnat och gett bort till någon som har tålamodet att dag ut och dag in hälla upp mat och fylla på vatten. Undulaten flög iväg ur sin öppna bur, kaninen flyttade in i ett häststall och den franska bulldoggen fick betydligt mer kel och mat hos mina föräldrar när barnet föddes. Det där sista är väl lite av en klassiker. 

Barnet ja. Det var en amningsnatt någon gång under hans första vecka. Jag satt plötsligt i en speciellt inhandlad fåtölj med en sovande bebis vid mitt bröst och en gatlykta som sken in genom fönstret nere på snutten av Åsögatan som nog kan räknas till Söders rövhål. Förmodligen snöade det ute och mitt trötthetssurrande huvud vilade tungt mot väggen. Det enda ljud som hördes var ett svagt mummel från en P3-dokumentär på telefonen. Den höll mig sällskap. Jag tror att jag grät en skvätt för jag var så in i märgen trött. Så fort jag reste mig, eller bara rörde mig eller andades in för djupt så vaknade barnet och allt började om från början. Vad hade jag gett mig in på?

Nej, jag tänker inte jämföra mitt manus vid en nyfödd bebis som får min arm att domna och själen att skrika. Jag har alltid avskytt den liknelsen.

Ska du verkligen skicka iväg manuset nu? Din beeebis

Nej, inte min bebis. Mitt manus. Jag skickar mer än gärna iväg det och ändrar allt som storyn kräver. 

Men det är ju din lilla beebis, som du närt vid din barm, ska de bara komma in och ändra?

Nej, det är inte min bebis, det är bokstäver i meningar sammansatta till en text.

Då, i gatlyktans sken, satt jag snart med andan i halsen när jag någon vecka in i moderskapet insåg att jag var fast. Totalfast. Jag kunde inte längre resa mig och gå. Jag kunde inte lämna bort bebisen när jag inte orkade mer. Eller lämna ytterdörren öppen. Jag var tvungen att sitta kvar.

Fysatansihelvete vilken insikt! För det var ju också det enda jag ville göra, stanna kvar. Detta var nog första gången i livet jag visat någon form av tålamod. 

Wiki: Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall.

Jag gick under många terminer på Skrivarakademin och hade eminenta Rebecka Edgren Aldén som lärare. Någon av de första lektionerna sa hon att det där med att bli utgiven inte har med gudabenådad talang att göra utan med tålamod.

Skriv klart.

Sätt punkt.

Skriv om.

Gör vad som krävs.

Då tänkte jag att det var väl ingenting eftersom skriva ju är det bästa jag vet. Men då visste jag fortfarande inte att skriva om är en helt annan femma. Och som de säger i alla radiodokumentärer: vi återkommer till detta längre fram.

Egentligen är det inget fel med bebis-liknelsen. Jag har själv ofta spunnit vidare på temat i stil med: Inte direkt en bebis, men kanske en jävligt störig tonåring som vägrar att flytta hemifrån. Eller: Förlagsavtalet var som en förlossning, det man under nio månader trott var slutpunkten var i själva verket bara avstampet, början. 

Efter att ha läst ut (den underbara) Djävulsgreppet av Lina Wolff dammsög jag nätet på intervjuer med henne om boken och landade rakt i Babelsoffan, i ett samtal mellan författaren och Jessika Gedin. Och får höra det här:

Lina: Jag försöker hålla isär egot från skrivandet … men boken är lite som min bebis eller mitt barn, det är klart att jag är jätteglad … men jag försöker ändå ha den navelsträngen ganska avklippt, mellan mig och boken alltså… också bra om det händer tråkiga saker med boken … 

Jessika: Den är vuxen nu och får klara sig själv!

Lina: Ja, den har flyttat hemifrån.

Då kändes det plötsligt mer okej att tänka på manuset som ett sorts avkomma. Min motsträviga tjugoåring, som fortfarande bor hemma och kommer att göra det ett tag till. Det känns bra. Hen skulle definitivt bli utkastad från stadens nattklubbar och elräkningarna gå raka vägen till Inkasso. SMS-lån och drivor av smutstvätt.

Men nu ska jag sluta raljera som fyllot i baren (eller vilken kulturman som helst) och istället skrida till verket och jobba: gå igenom LIPARI för femtioelfte gången. Jag har gjort korrigeringar i utskrivet pappersmanus och allt måste in i datorn för att skickas till förläggare Å imorgon. Är det sista vändan? Nej, jag tror inte det. Vi hyvlar långsamt ner alla utsvävningar, tillbakablickar, babbel och sidohistorier för att få fram just denna berättelsen. Nerven, ryggraden.

Michelangelo Buonarroti snackade ju en del om det, att skulpturen finns dold där inne i marmorblocket (eller textmassan), man måste bara hacka bort excessen, dödköttet. Det är skönt att jag har Å och gott om tid, ett oändligt tålamod och en delete-tangent istället för mejsel och hammare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s