Ord & bara ord

I mitten av december hade jag första mötet med min redaktör. Hon satt i en snöigt Stockholm, jag satt i ett snöigt Skåne, och vi gick igenom hennes kommentarer. När det blev dags att avrunda frågade hon hur det kändes att ta itu med texten igen. Jag sa att det kändes bra, att jag gillade att vara i världen i manuset. Konstigt vore det väl annars. Jag har ju hittat på den själv.

Nu är jag mitt uppe i redigeringen, och det är inte alls som att vara i världen jag skapat. Just nu är min text väldigt mycket text, inget annat. Inte undra på eftersom den här genomgången innebär mycket språkligt pill, förtydliganden, omformuleringar och strykningar, fast det känns märkligt ändå. Jag har arbetat med Outsäglig sorg och saknad länge, och en anledning till att jag kunnat göra det i flera år är att det har känts som en värld för mig. En del av platserna är verkliga och vissa av dem har jag koppling till, men inte på samma sätt som karaktärerna har. Och inga karaktärer är baserade på levande människor, men de har blivit levande för mig.

Jag tror det var på en lektion på Folkuniversitetet som min skrivlärare Therése Granwald tog upp skillnaden mellan en platt text och en tredimensionell värld, och att det senare så klart är eftersträvansvärt när man skriver skönlitterärt. Det är särskilt viktigt när berättelsen ska träffa sina läsare. En platt text engagerar få personer, men en påhittad värld som känns verklig kan fängsla de flesta. Och här är jag nu, inne på upploppet mot boken, och min berättelse är ord och bara ord. Inte bilder eller stämningar eller något annat som kan suga in någon i historien eller slunga ut vederbörande i egna funderingar.

Men det här mixtrandet på menings- och ordnivå har så klart sin charm. Det är fascinerande när någon med järnkoll läser det man har skrivit, och använder sig av både hökblick och lupp. Och det här är långt ifrån första gången någon annan läser och kommer med synpunkter. Tre olika lektörer har sett manuset, och en av dem har läst det tre gånger. Det har varit ute på flera förlagsrundor och fått ett antal utlåtanden, mycket av det skrevs under handledning och vissa delar skrevs ursprungligen på en skrivkurs. 

Det här manuset har med andra ord verkligen stötts och blötts. Så jag trodde till exempel att jag visste vilka anglicismer jag gärna slänger mig med och att jag därför hade rensat bort dem vid det här laget, men inte då. Jag trodde även att jag hade fixat till alla (och de var ursprungligen sjukt många) ställen där texten på ett onödigt sätt går över till pluskvamperfekt, men Gud nej. 

Inte för att jag klagar. Som många aspirerande författare drömde jag om att få bolla min text med en redaktör. Det är ju det yttersta inom redigering, det blir liksom inte bättre än så här. Tänk att en expert läser det jag har skrivit i syfte att förädla det! Och det funkar. De flesta av de föreslagna ändringarna gör mitt manus vassare, rakare och bättre. Och att jag inte lika lätt kan träda in i min berättelses värld kanske är något som helt enkelt måste ske när det börjar bli dags att öppna upp den för alla andra?

Vi tar en något vemodig fredagsdans på det, gott folk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s