Min väg till förlaget

Senaste blogginlägget pratade jag om den tuffa tiden med refuseringar och avrundade inlägget med att jag lyckades resa mig upp och fick hoppet tillbaka. 
Om många författare hade gett upp efter sina refuseringar hade vår litteratur inte sett ut som den gör idag. Idag tänkte jag fortsätta berätta om min resa till hur jag nådde fram till förlaget som ska ge ut min debutbok Molnhåret

Jag började med att prata om mina refuseringar. Både på Instagram och Facebook. Jag började fråga utgivna författare om tips, men också till icke-utgivna, icke-skrivande personer för att höra med dem om de känner någon. Någon som kan ge mig tips eller vägledning. 
Ensam är inte alltid stark. Det är när vi hjälps åt tillsammans som vi kommer långt. Och snart märkte jag att ett särskilt tips ofta dök upp, att kontakta Emily Joof, hon ska ha gått igenom precis samma sak.

Rätt var det var, så var det faktiskt icke-skrivande personer som tipsade mig om henne. Jag kontaktade Emily och vi pratade på telefon. Det visade sig att hon hade precis samma vision som mig. Vi vill bidra med precis samma sak till den svenska litteraturen. Hon hade startat upp sitt eget internationella bokförlag och fått det att växa. På det viset löste hon sitt hinder, samma hinder som jag tampades med. Wow! tänkte jag. Vilken förebild. 


Vi pratade också om att normer tillhör alla och måste representera alla i samhället. På så sätt visar vi också barnen hur världen är men också hur den kan vara.
Klick sa det. Nej, telefonen lades inte på. Vi klickade! 😀


Hon gav mig mycket tips på var jag kunde vända mig för egenutgivning och vad som kunde hjälpa mig på traven. Vi skrattade emellanåt och helt plötsligt kände jag mig inte ensam under resan.
Inombords blev jag glad av att prata med någon som befunnit sig i samma situation som mig och lyckats ge ut böcker och nå runt i världen. Precis det samtalet jag behövde. Hopp. Det går. Det är möjligt. Det gäller bara att inte ge upp.

Samtalet började avrundas och jag vill börja tacka henne så innerligt mycket för samtalet och hennes tid. Berätta om hur mycket hon inspirerar mig, och hur givande det här samtalet var. Innan hon ställer mig en fråga: 

-Skulle du vilja skicka manuset till mig?

Jag? Till dig? Jag ville skrika. Jo tack, ABSOLUT det vill jag! 

Hon mailade mig sedan att hon ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det.
Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Shit. Jag skulle äntligen få bli det jag alltid drömt om. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s