Isola Tiberina.

På bilden: Isola Tiberina i Rom.

Det är slutet av december 2022 i centrala Rom. Jag promenerar lungotevere österut mot ghettot där jag planerat att inta min lunch i ruinerna vid Teatro Marcello. Från alimentaributiken under huset vi lånar har jag köpt en focaccia med mortadella och en liten Peroni. Solen är blek och ovillig men jag njuter ändå av de femton grader som bjuds. Tänker att dagens egentid ska ägnas åt reflektion kring det motsträviga manus jag har skrivit på sedan i slutet av sommaren. Efter hundra sidor har det ännu inte fått luft under vingarna. Som att pulsa i midjehögt snöslask har det varit i höst, när jag försökt klämma ur mig något relevant.

När jag står och väntar vid Ponte Garibaldis rödljus tänker jag att det skulle vara kul att träffa någon jag känner. Vem som helst som bromsar in och hojtar mitt namn. Som förr. Men det var längesedan jag bodde här. Halvvägs över bron stannar jag, lutar mig mot räcket och ser ner på Isola Tiberina. Ön mitt i Tibern som dagligen korsas av folkströmmen från ghettot till Trastevere. Någon stannar för lunch hos Sora Lella, någon annan kanske tänder ett vaxljus i San Bartolomeokyrkan. Någon stackare får bromsa in utanför akutintaget på Fatebenefratellisjukhuset. Jag har själv suttit där och väntat flera gånger. Varma dagar ligger folk lojt utfläkta på kajerna runt öns bebyggelse men just idag är där tomt. 

Då får jag syn på henne. En svartklädd figur som rör sig över kajen som en skugga. Det kortlockiga håret gör att jag direkt känner igen henne, bombarjackan är bullig, jeansen lite för stora och trasiga på knäna. I handen bär hon en mopedhjälm och hon ser ut att leta efter någon. Eller vänta, hon gråter! Eller hon gör allt vad hon kan för att inte gråta. Sparkar på bropelaren. Hon tittar på sin telefon och rör sig rastlöst fram och tillbaka. 

Vad i helvete. 

Hjärtat slår lite fortare och jag vet inte ifall jag ska stanna kvar eller rusa ner. Tjejen som går där är ju Karin, den tjugoåriga huvudpersonen i höstens text som inte ens har något arbetsnamn. Eller det har den visst, men det är inget bra. Life is a pigsty. Som låten Morrissey spelade in i Rom 2005. 

Karin! ropar jag och vinkar. Inte likt mig att föra oväsen, men hur ofta händer sådant här? KARIN!

Hon reagerar inte så jag skyndar till Ponte Cestio, rusar över den urgamla bron och ut på ön. Trappan ner till kajen stinker av urin och surt, väggarnas lager av dålig graffitti rasar med murbruket ner i accumuli av blötruttna kastanjelöv. Träden med sina karakteristiska camouflagemönstrade stammar kantar Tibern från norr till söder. 

När jag kommer ner på kajen andas jag snabbt och tungt. Karin har satt sig på den kullerstenstäckta backe som sträcker sig upp mot sjukhuset. Hjälmen ligger bredvid henne och hon rullar en cigarett, slickar på pappret och för försiktigt fingrarna över den. Sätter i munnen och tänder, tittar upp på mig med stora ögon.

Vad händer? säger hon. 

Karin! säger jag. Kan jag sätta mig ett tag?

Visst, men varför kallar du mig Karin?

Bra fråga. Jag ville ha ett svenskt jättevanligt namn så att läsaren själv kan använda dig som projektionsyta. 

Projektionsyta? Hon drar djupa bloss på cigaretten och tittar rakt fram, ibland upp på bron där jag nyss stod. 

Carina på italienska. Söt. En motsägelse, för du är ju inte söt. Eller vill inte vara.

Hon sträcker cigaretten till mig och jag känner svagt den sötkryddiga doften av bra hashish. Jag skakar på huvudet och hon drar upp tändaren igen.

Men du, säger jag. Vad handlade det där om egentligen? Du verkade så upprörd innan.

Det är John, säger hon. Jag får inte ut honom ur huvudet, jag håller på att bli tokig. Varför ringer han inte? 

John? Jag trodde inte att du brydde dig om honom.

Hon tittar på mig och jag inser att hon helt struntar i min synopsis. Så här ska det inte vara. Ögonen håller på att svämma över. 

Han är en idiot men han har fan satt sig som en sned spik i hjärtat. Rakt här. GGAAAAH!

Men Lupo då? Jag trodde att ni var ihop. Vet han om John?

Hon skakar på huvudet.

Ingen vet något så säg inget till honom för fan! Allt är en enda röra. Det var väl därför jag kom hit, för att tänka. Ifred.

Förlåt. Jag var bara ute och promenerade när jag fick syn på dig.

Jag tar fram min inslagna focaccia. Fettet från mortadellan har bildat fläckar på smörpappret. Karin sneglar nyfiket.

Vad har du där? Får jag smaka?

Vi delar på smörgåsen och hon öppnar ölflaskan med kindtänderna. Jag ser förundrat på. Hon är annorlunda än vad jag tänkt mig. Fulare. Kortare och vanligare. Det enda som stämmer är egentligen jeansen, håret och Conversen. Floden strömmar på båda sidor om oss. Ärggrön och mighty. Konstant. I forsen dansar som vanligt ett dussin plastbollar i olika storlek, de kommer varken fram eller tillbaka. 

John alltså, säger jag och tänker att hon ännu varken vet något om hans religiösa ”fanatism” eller manipulativa sätt. Är det det berättelsen handlar om? Kärlekskval?

Un romanzo d’amore! skrattar hon. En kärleksroman. Ja, du var ute och cyklade i höstas. Tittade åt helt fel håll. 

Jag tuggar klart och sköljer ner med öl, sträcker flaskan till henne. Hon skakar på huvudet och torkar sig om munnen med jackärmen. Jag fortsätter:

Men du måste medge att hela utpressningshistorian är spännande? Och Morrissey ….

Den idioten! avbryter hon och vänder sig mot mig, lägger benen i kors. Lyssna här nu, Emeli. Du kan för det första inte använda en riktig person i din berättelse. Och dessutom inte låta honom snuska runt som han gjorde. Vem är den vuxna här?

Jag rycker på axlarna. Jag hade givetvis tänkt ändra alla namn och årtal så att ingen skulle kunna förstå VILKEN känd artist det var jag skrev om. Han skulle få bli en symbol för en idol. När jag försöker förklara det avbryter hon mig:

Sluta bara. Det spelar ingen roll vad du tror är sant eller inte. Du vet ingenting om vad som egentligen hände. 

Men berätta då! försöker jag. Du sa att jag tittat åt helt fel håll. Jag tycker ändå att ditt sätt att leva och försörja dig är spektakulärt, det är inte så vanligt att …

Marta. 

En dov mansröst får mig att titta upp. R:et är amerikanskt. En gymmad snubbe i basketshorts och flipflops står vid vår sida. Luvan på hans hoodie är uppdragen och snörad. Karin öppnar sin ryggsäck och letar efter något. Marta? 

Hur många?

Dieci, säger han med stark accent. Han ser inte speciellt smart ut. Eller ta venti, jag har polare som kommer över till nyår. 

Karin, eller Marta, räknar upp tjugo vita piller från sin ryggsäck och lägger i en ziplockpåse, sträcker mot amerikanen. Tar emot ett par sedlar från honom, ihopvikta och varma från hans basketshortsficka. Han nickar och skyndar därifrån.

Det här, säger hon, är inte speciellt intressant. Bra ett av alla sätt jag försörjer mig på. Kom!

Hon reser sig och sträcker handen mot mig. Nagellacket är svart och avskavt, precis som jag föreställt mig. Något rätt har jag gjort iallafall. 

Marta? säger jag och går bakom henne bort mot öns slut. Hårlockarna rör sig i vinden. Mörkbruna, glansiga. Ostyriga. Hon fortsätter att gå men vänder sig mot mig och flinar.

Karin är ett skitnamn! Jag heter Marta, eventuellt Maggie. Något på M.

Men du är svensk. Då blir det Märta. 

Varför då?

Och du cyklar inte? säger jag, nickar mot mopedhjälmen och tänker på alla cykelscener jag skrivit.

Jag gjorde det tills jag hittade Kryptonitlåset uppklippt på gatan. Nu har jag fått låna Lupos gamla moped. 

Bruset från floden mildrar stadsoväsendet. Bilarna, sirenerna, tutandet. Förbannelser och förolämpningar skickas ut från nervevade bilrutor. Avgasluften gör halsen torr och hyn glåmig. Vid kajens slut kliver hon ut på avsatsen vid brofästet.

Är du galen? säger jag. Inte en chans att jag går ut där! Vet du hur giftigt vattnet är, om man skulle trilla i?

Vet du hur det känns inuti mig? säger hon. Jag bryr mig inte nämnvärt om jag trillar i eller inte. Men jag kommer inte att trilla i. Inte du heller. 

Avsatsen under våra fötter är byggd långt innan Kristi födelse och bara ett par decimeter bred. Stenen söndervittrad. Jag trycker mig mot bropelaren och tänker att Martas gummisulor nog är mer lämpade för denna typ av strapatser än mina stövlar. Flodens skum är grönvitt och hypnotiserande. Vi tar oss runt pelaren till brytpunkten där Isola Tiberina klyver Tibern i två. 

Detta är en bra plats att tänka på, säger hon och jag låter axlarna sjunka.

Under alla mina år i Rom har jag aldrig stått här, aldrig ens tänkt tanken att ta mig hit. Marta kommer snart att försvinna men jag känner mig så redo att tillbringa resten av dagen och natten med henne. Eller kanske hela året.

En kärlekshistoria alltså? säger jag och hon tittar ner på sin telefon. Det är en Nokia 3310:s gröna ljus som lyser upp hennes ansikte. Hon ler stort.

Det är han, John! Masshysteri spelar ikväll, i San Lorenzo, vi ska ses där. Häng på, de är från Umeå!

Jag skakar på huvudet. 

Det går inte. Vi har bord på La Pergola. Ska käka med familjen och en annan familj. 

Tönt! Häng på till Calisto iallafall för en kaffe. De andra är där. 

P och Francesca? säger jag och får spjärna emot för att inte bara sätta mig bak på mopeden och sugas in i allt. Nä, jag måste vidare. Du kan väl uppdatera lite om hur det går, vad som händer. Det skulle definitivt underlätta min skrivprocess…

Hon är redan på väg uppför trappan, i dubbla steg, trycker på sig hjälmen, startar mopeden och kör iväg ut i staden som aldrig slutar att mala, macinare.

(Det här inlägget skulle egentligen varit kort och koncist och handlat om hur svårt jag haft att bolla med flera manus på en gång under hösten, men det fick så att säga luft under vingarna.)

2 reaktioner på ”Isola Tiberina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s