Att stå ut med refuseringar

Idag blir det extra fredagspeppigt, för nu handlar det om refuseringar! 

Jag skämtar inte.

Inte bara, i alla fall. Bear with me.

En Instagram-hashtagg jag glodde på när det började bli dags att skicka mitt manus till förlag var #refusering, och varje gång det dök upp något nytt blev jag pirrig. Inte av skadeglädje, av nyfikenhet. För hur funkar det egentligen? Hur upplever människor att få nej från förlagen? Och hur står man ut? Sabina och Sara har redan tagit upp sina erfarenheter, och här kommer mina från den första turen längs de många nej:ens väg:

Jag skickade in mitt manus första gången i mitten av oktober 2019. Det var aningen (läs: JÄTTEMYCKET) för långt och det hade nog mått bra av att vila ett tag efter min sista redigering, men what the hell, det var dags, jag var otålig, nu kör vi! Jag hade snappat upp tillräckligt för att veta att de flesta inte får sin första roman utgiven på första försöket. Jag visste således att jag inte kunde räkna med att bli antagen av första bästa förlag, kanske inte av något, men jag visste att de ibland gav återkoppling, uppmuntran och bad om omskrivningar, och något sådant trodde jag väl ändå att jag skulle kunna få, åtminstone av någon. 

Jag hade valt ut nio förlag, och jag skickade till alla samtidigt. Två av dem svarade inte alls, men den första refuseringen kom exakt en månad senare. En standardrefusering från ett av de större förlagen. Jag blev inte nedslagen. Blir man refuserad har man vågat skicka in något, och för att skicka in något måste man ha skrivit ett helt manus – det är ju stort! Nästa refusering kom ett par veckor senare, även den av standardvarianten. Den var från mitt drömförlag, så det sved lite, men jag hängde inte läpp. Flera förlag kvar, ju! 

November blev december, och då började det trilla in mejl. Två standardrefuseringar till, en efter en annan. Jag började svettas lite, och sa till mig själv att fick jag ett till tack-men-nej-tack så skulle jag läsa mitt manus igen, grundligt! Skoningslöst! Nästa dag kom en till standardrefusering, så ner i gruvan med mig. Efter några timmar hade jag ful-strukit en femtedel av berättelsen, och alla korta nej var med ens lite rimligare. Jag hade nog skickat in för tidigt ändå. Det kändes kluvet – jag fattade ju lite bättre varför ingen ville anta det, det var vansinnigt snackigt, men var det så pass kasst att ingen hade något att säga om det? Skulle ingen ens ge mig några små smulor feedback eller ett sådant där nej med lite socker på som jag hade sett på Instagram? 

Det dröjde en vecka, och så kom nästa avslag. Återigen utan krusiduller. Det var surt att få ett sådant mejl en fredagsmorgon, och när det dök upp ännu ett “ang ditt manus” i inkorgen senare samma dag ville jag inte ens öppna det. Till slut gjorde jag det, och möttes av ett meddelande från en riktig människa! En människa som skrev att de hade tyckt mitt manus verkade så intressant att de gett det till en lektör att läsa, och denne tyckte de skulle läsa det på förlaget också, så var det okej om de behöll det ett tag till?

Eh, ja. JA. Jaaaa!

Om jag hade vetat då att de skulle ha kvar det i evigheter utan att säga ett pip och att de i slutändan, efter att ha haft manuset i sju månader, skulle tacka nej, hade jag kanske inte blivit lika glad.

Eller? 

För jag blev inte knäckt av avslaget när det väl kom. Jag fick lektörsutlåtande och matnyttiga kommentarer från manusredaktionen, och min desperata monsterstrykningssession hade ju redan visat att det fanns vägar framåt för mitt manus, så det kändes inte hopplöst. I utlåtandet stod det dessutom att “den här tjejen verkligen kan skriva”, och det värmde så klart. Det råkade även finnas något annat i mitt liv just då som på sätt och vis är refuseringens antites: en hundvalp.

Nu menar jag inte att husdjur är sättet att stå ut med att bli nekad utgivning, men de kanske kan agera symbol för att inte låta antagningshetsen ta över hela livet. Viktigast av allt är nog att hålla fast vid att det är texten som refuseras, inte en själv som person. Det är kanske lättare om man har en varelse hos sig som blir överlycklig bara man återvänder från soprummet, som vill vara nära-nära och som utan någon helst motprestation ser en som en självklar medlem av sin flock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s