Hur många förlag ska man skicka till?

Jag står där, i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag har börjat tro på att mitt manus faktiskt skulle kunna bli något, men jag är också bistert medveten om att drömmen aldrig kommer att slå in om jag inte också agerar i verkligheten. Jag är förvirrad. Att skriva en bok utan att veta hur man gör, verkar på något sätt ändå ha löst sig. Det blev något. Men att försöka få en bok utgiven utan att veta hur man gör, kommer det också att lösa sig?

Precis som de allra flesta av oss med bokdrömmar så dammsög jag internet efter allt jag kunde hitta på ämnet. Jag läste intervjuer och tidningsreportage med etablerade författare, sög in varje tips jag kunde hitta hos bokbloggarna. Det kändes inte som att jag lärde mig något, men till slut så kom jag ändå till den punkt då jag kände att nu måste jag bara prova. Jag kommer inte att hitta någon gyllene instruktionsbok över hur just jag ska gå tillväga, jag måste testa att skicka in till några förlag och helt enkelt bara se vad som händer.

Men hur många förlag ska man skicka till? Jag hade läst på så mycket att det blev svårt att utvärdera informationen. Ibland var tipset att skicka till så många som möjligt, ibland var det att bara skicka till de förlag man verkligen ville bli utgiven på. ”Läs på om förlaget” var ett vanligt tips, men vad innebär det egentligen? Jag läste på så mycket jag kunde om så många förlag jag hittade. Att inte skicka till förlag som inte ger ut ens genre är ju självklart, men i övrigt, vad bör jag leta efter?

Helt ärligt kan jag säga att jag inte vet mer nu än vad jag gjorde innan jag skickade in. Jag hade en känsla av att Lind&Co var familjära och engagerade, och det har jag fått bekräftat nu när jag har arbetat med dem. Men det är svårt att få reda på det innan man faktiskt arbetar tillsammans med ett förlag. Alla har liknande information på sina hemsidor. De flesta syns på liknande vis i sina sociala medier. Hur vet man vem man vill arbeta med innan man ens har försökt kontakta dem?

Jag landade tillslut i att för mig så kändes det rätt att skicka till så många förlag som möjligt, eftersom den som fiskar med flera spön samtidigt har större chans att få fisk. Jag bestämde mig för att skicka till alla förlag jag hittade som gav ut spänningsromaner, att se vad som händer och att försöka navigera därefter.

Såhär i efterhand så känner jag fortfarande att det var rätt beslut för mig. Jag läste någonstans att man inte skulle skicka till fler förlag än man klarade av att få ett nej ifrån, men som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg var jag så fullkomligt inställd på att en refusering enbart innebar att mitt manus inte var bra nog just nu, så det spelade aldrig mig någon roll om jag så hade fått 100 refuseringar.

Jag tror att jag i första vändan skickade Vargdräparen till ungefär 12-15 förlag. Visst blev det en olidlig väntan att ha så många krokar ute samtidigt när inget händer, men det var värt det. Jag fick några personliga svar, lite feedback, och fick därigenom en liten glimt av vilka som åtminstone hade spanat in mitt bete. En sak som jag redan då uppskattade med Lind&Co var att de först återkopplade och bad om ursäkt för att det hade dragit ut på tiden med att få ett svar, och därefter återkom med en slags positiv refusering. Att få svar på sitt mejl är det minsta vi kan begära. De förlag som aldrig hörde av sig skickade jag aldrig till andra vändan, jag kände att de hade visat sitt sätt att arbeta och där drog jag snabbt en gräns. Kanske är jag fortfarande lite arbetsskadad från mitt jobb som ekonom, men att inte få svar på mina mejl är något jag aldrig kommer att tolerera i jobbsammanhang. För hur engagerad är man i sina samarbetspartners om man inte ens svarar på ett mejl?

Traditionsenligt med bubbel till signeringen

Det var också ett förlag som utmärkte sig den första vändan. Ett hybridförlag som faktiskt gav mig ett erbjudande om utgivning där jag själv delfinansierar projektet. Hybridutgivning var aldrig intressant för min del, men det som var intressant här var den feedback jag fick. Den var så slarvigt och konstigt skriven att jag knappt förstod vad människan menade. Det kändes heller inte som att personen faktiskt hade läst mitt manus, möjligen skummat igenom det lite lätt. Det förlaget hade jag aldrig valt oavsett vad de erbjudit mig, det kändes inte seriöst någonstans, och de fick heller inte läsa det fler gånger.

Så till dig som brottas med frågan hur många förlag du ska skicka till, vill jag ge följande tips:

  • Bara för att du skickar in till ett förlag, betyder inte det att du måste ta ett eventuellt erbjudande från dem. Du har därför inget att förlora på att skicka in även till de förlag du kanske känner dig lite osäker på. De kanske inte är som du tror?
  • Det är jobbigt att få ett nej, men det är också skönt att veta att man har försökt. Tänk vilken trygghet att känna att du har testat alla möjligheter och signerar med det förlag som var mest intresserade av dig.
  • Tänk bara business. Till en början så är du bara ännu en person med ett manus, så var inte rädd för att slösa på förlagens tid. Du behöver inte veta innan om ditt manus är intressant för just det förlaget, det är upp till dem att avgöra.
  • Våga sätta gränser för vad du tycker är en bra samarbetspartner. Kanske är det bättre att arbeta om manuset en gång till, än att ta det där erbjudandet som inte känns riktigt bra?

Lycka till!

/Sara Hagström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s