Jag satte mig på flyget till Firenze i augusti 1999 med ett halvfärdigt romanmanus och en bunt synopsis i väskan. Möbeldesignstudierna var mest en ursäkt att få CSN-bidrag, jag ville ju skriva. Att språket skulle bli en käpp i hjulet var inget jag reflekterade över.
Det började direkt när jag landat och insåg att mina spanskakunskaper (más o menos la misma cosa, no?) knappt räckte för att ta mig i taxi till lägenheten jag hyrt och engelskan möttes av oförstående blickar och axelryckningar från florentinarna. Veckorna innan skolstart gick jag mest runt och lärde mig piazzorna, hittade lufthålen och en favoritkyrka (San Miniato). Satt i skuggan och försökte skriva men staden distraherade mig. Det var hett och fuktigt och trots att allt gick på sömnig halvfart föredrog jag att driva omkring än att dåsa under takfläkten. Under en av dessa promenader hörde jag de rätt tunga gitarrerna från Soundgardens Outshined braka ut från en öppen dörr i närheten av centralstationen. Jag kikade in och såg en folktom pub med slitna trägolv men fungerande luftkonditionering. Den inpyrda röklukten och storväxta bartendern välkomnande mig.
Bra låt, sa jag och hasade upp på en hög pall.
Du gillar Soundgarden! Bartendern sken upp, höjde volymen och puttade till de små lamporna som hängde i långa sladdar över bardisken. De gungade fram och tillbaka i takt till musiken.
Inte så värst, men Chris Cornells röst… Den får det liksom att spritta i äggstockarna…
What do you mean? Ma ti piace o no?
Jag nickade och insåg att jag nog måste lära mig italienska illa kvickt för att kunna kommunicera här. Och det gjorde jag, mest inne på puben där det tycktes finnas så otroligt mycket att prata om med så väldigt många personer. Den blev både vardagsrum och språkskola. Men jag skaffade en gul verbbok också.
Språkövergången skedde sedan utan stora plakat och fanfarer. Plötsligt hittade jag inte ordet längre, kanske för något banalt, till exempel en skrivbok. Jag kallade den quaderno för det lade sig bättre i munnen, rimmade bättre med dess form och känsla. När jag klämde fingrarna i svängdörren på restaurangen där jag fått extrajobb slapp ett spontant cazzo! ur mig och kanske ännu värre, när maten jag skulle servera rasade i golvet vrålade jag plötsligt ett porca puttana diosanto maledetto! (Jag blev inte kvar på den syltan speciellt länge.)
Jag kom på mig själv med att inte ha sagt ett svenskt ord på flera dagar. Jag pratade om andra saker än innan med mina nya ord och uttryck, mina nya människor. Upplevde saker och känslor jag inte upplevt förut och namnen jag gav dessa upplevelser, orden de fick, var på italienska.
För mig var det inte bara att ord ersattes av andra ord, hela jag expanderade. Dialogerna som pågick konstant fick mig att blomma. Det började på morgonen på något café, snack, inte bara med baristan utan även med de andra kunderna. De lade sig i och efter ett tag började jag också lägga mig i och tiden och livet centrifugerade iväg och där fanns varken plats eller behov av att skriva längre. Skrivplanerna jag haft i bagaget förpassades till en hylla långt in i garderoben. När jag nyligen hittade de där gamla anteckningsböckerna i en flyttkartong i källaren kände jag en stark tacksamhet att de aldrig blev mer än just synopsis.
Jag förlorade ett språk men fick ett annat. Jag pratade mig fram till ett allt större ordförråd, lyssnade, grälade! Ja, ett saftigt gräl du inte på några villkor vill förlora är ett utmärkt sätt att skärpa alla sinnen. För visst var det länge frustrerande att inte alltid hitta rätt ord, och mina allt glesare dagboksanteckningar blev alltmer uppblandade till en svårtolkad esperanto. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt italienskan, men jag blev aldrig tillräckligt bra för att kunna uttrycka mig i text. Ett litterärt limbo.
Skrivandet kom tillbaka 2020, efter många år i Sverige. På en kurs. Vi fick i uppgift att under en halvtimme improvisera på temat Jagad. De flesta andra skrev skräckigt om att springa i mörka skogar. Kvistar som bröts. En främmande andedräkt mot nacken. Tunga andetag. Jag skrev om en kvinna som fick syn på ett försvunnet barn i fredagsvimlet utanför Södra Station. Hur hon kände igen barnets ryggsäck och försökte få kontakt. Barnet flydde och kvinnan sprang efter, uppför trapporna från Fatbursparken, halkade i sina Acneboots på höstlöven från körsbärsträden… vidare bort över Medis mot tunnelbanan vid Björns trädgård där hon tappade spåret och i frustration bröt ihop med en stukad fot. Jag har ingen aning om vad scenen kom ifrån men insåg att jag var tillbaka. Inte bara med det svenska språket men att fritt kunna associera på det, att släppa tanken fri.
Under julledigheten läser jag Lina Wolff och känner mig hemma. Efter en snabb googling förstår jag att vi gjort en liknande resa rent språkmässigt och jag kontaktar henne för att gräva i hur hon bollar med alla sina språk. Hon svarar:
Jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det.
Och då inser jag att det är precis vad jag håller på med. Det är ju vad mitt pågående skrivande handlar om. Så skönt när någon annan hittar de rätta orden åt en! Det blev ett långt intressant samtal med Lina om skrivande och språk som publiceras i sin ocensurerade helhet här på Debutantbloggen nu på lördag.
Debutantbloggen 