Usch för böcker!

Julafton 1984, jag med den enda lektyr jag gillade

Jag är, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, inte en person som nödvändigtvis skriver för att jag läser. Jag var länge en människa som knappt läste alls, eller främst läste under tvång. 

Men som jag skrev!

Jämt, ständigt, etc. I halva mitt liv skedde detta utan någon direktpåverkan av litteraturen. Jag var mycket stolt över det.  Där var jag, obesudlad av andras tankar, bilder, formuleringar! Okej att det mest berodde på att jag tyckte det var sjukt tråkigt att läsa, men ändå! Så rena mina idéer var, så fullkomligt egna! Det var min inställning, och jag kan så här i efterhand, utan att överdriva, konstatera att det är bland det dummaste jag någonsin har fått för mig.

Och min läsvägran gick över som genom ett trollslag. Jag var 20, jag bodde i England, jag hade kommit tillbaka från sommarjobbet i Sverige lite för tidigt för att få tillgång till min nya lägenhet så jag fick bo i några veckor hos min dåvarande pojkvän. Han var också en person med fixa idéer – som min om att läsning var värdelös – bland annat att han inte stod ut med stan. Varenda vår fick han en intensiv längtan till landet, och glömde lägligt bort att den gick över i oktober. Just det här året hade han hittat en etta med kokvrå i Barcombe, en håla i mörkaste Sussex. Jag kollar upp stället på nätet i skrivande stund och får veta att det är en by som frodas med cirka 1 400 invånare och att det finns en ”well-supported school and two village shops” där.

Good Ole Barcombe

Det gjorde det inte 1998.

Barcombe bestod på den tiden av stora gamla blaffor till hus, en telefonkiosk, en kyrka och ett församlingshem (båda stängda), en närbutik (öppen när ägaren kände för det) och en väg ut, bort. Jag hade varken cykel eller körkort (det har jag i och för sig fortfarande inte). Det fanns en busshållplats, och en buss skulle enligt tidtabellen komma en gång om dagen, men det var inte alltid den gjorde det. Det var nästan sju kilometer till Lewes, närmsta större ort, och promenaden dit gick längs en motorväg, så om min pojkvän inte körde dit mig på väg till jobbet var jag fast. Ensam.

Och jag hade ingenting att göra. Inget. Det här var ett par år innan jag överhuvudtaget fick tillgång till internet. Jag hade en mobiltelefon, men den användes enkom till att ringa. Det fanns en tv, men den funkade bara ibland, och till och med då var bilden irriterande grynig. Jag hade säkert något skrivprojekt på gång, men jag skrev inte. Jag var alldeles för uttråkad för det. De första dagarna var jag ute och gick en massa, men sedan blev det dåligt väder, så då satt jag mest inne och glodde. Och åt. Och drack te. Och glodde lite till.

Och fick syn på en grej. En bok. Jag hade köpt den på flygplatsen när jag anlände, eftersom jag hade fått gå runt länge i väntan på skjuts, men sedan hade jag glömt den. Nu låg den där, kikade fram under en hög med smutstvätt i soffan. Den liksom glödde. Inte undra på, omslaget såg ut så här:

”Det okändas omkrets” på svenska

Jag nöp lite i boken. Lyfte upp den, bläddrade förstrött. Satte mig, höll upp den framför ansiktet. Läste första meningen. Läste en mening till.

Men nä!

Sådant där sysslade ju inte jag med. Jag hade bara köpt boken för att jag ville verka cool, för att den skulle se snygg ut i bokhyllan. Om jag alls hade tänkt läsa den hade det i så fall bara varit för ett ögonblick, för att jag hade varit uttråkad.

Som jag var igen.

Så jag tog boken, och jag började om. En mening, en till. En sida och ännu en. När min pojkvän kom hem satt jag fortfarande och läste, och jag la inte ens av då. Inte förrän boken var slut. Och nu minns jag absolut ingenting av den, kommer inte ihåg en enda karaktär eller replik eller något skeende, men jag vet att jag tyckte den var okej. Jag vet också att jag tänkte att det ju måste finnas en bättre bok.

Och på den vägen var det. Och på den vägen är det. Jag har hittat väldigt många böcker som är både bättre och sämre än “The Tesseract” av Alex Garland på de 25 år som har gått sedan jag läste den. För tillfället har jag fyra böcker på gång, en deckare jag lyssnar på, en fackbok jag läser när jag lägger mig (för allt annat än sakprosa blir för spännande och då kan jag inte sova), en roman jag växelvis lyssnar på och läser som e-bok och en roman jag läser som pappersbok. Och numer läser jag inte för att jag är uttråkad utan för att det är kul.

En typ fjärdedel av mina böcker, halvt inflyttade i min nuvarande bostad

Det är dessutom viktigt, kanske till och med avgörande, för mig som författare. För ju mer jag läser, desto bättre skriver jag. Det ger mig nya och annorlunda infall, andra ord och uttryckssätt,  kunskap och insikter om språket, litteraturen och världen. Det fyller mig med längtan också, för tänk om jag kunde skriva som den! Eller den! Och tänk om jag kunde komma på en intrig som den där eller en karaktär som den här! Om jag ska vara helt ärlig så är det nog tveksamt om jag hade kunnat skriva någon bok alls om jag inte hade läst en massa böcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s