Lördagssamtal: Lina Wolff.

Debutantbloggens Emeli Mårtensson talar med författaren om språkliga skärningspunkter och en massa annat.

Ibland när jag läser en bok så går pulsen upp. Fascinationen över vad som utvecklas längs med sidorna tar överhand, tid och rum försvinner. Då när jag inte ens stryker under eller funderar nämnvärt över vad det är jag läser, för jag så att säga upplever berättelsen. Och när jag kommer till slutet rotar jag (ofta) fram (eller klickar hem) resten av författarskapet för jag vill ha mer. Så blev det när jag under julhelgen läste Djävulsgreppet av Lina Wolff. Jag checkade liksom ut från firandet och drog mig undan familjebestyren, in i Minnie och den renliges mörka klaustrofobiska värld. Och när jag läser böcker som får mig att reagera sådär starkt vill jag ofta berätta det för författaren, det finns säkert någon psykologisk term för detta beteende. Men utöver generellt beröm hade jag en stor hög med språkliga funderingar som jag misstänkte att just Lina Wolff skulle kunna hjälpa mig att reda ut.

Emeli: Jag har läst på lite och insett att vi gjort en tvärtomresa. Efter gymnasiet flyttade jag till Salamanca för att studera spanska på universitetet men hamnade snart i Firenze och blev kvar i Italien i tio år… Innan jag gav mig iväg hade jag stora skrivambitioner men när jag plötsligt skulle byta ut alla ord så tog det stopp. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt spanskan / italienskan, men de nya språken var jag inte tillräckligt bra på för att kunna uttrycka mig litterärt. Skrivandet kom inte igång igen förrän jag flyttat tillbaka till Sverige. Hur har det varit för dig? Är du bra på att switcha mellan språk? Fungerar det för dig att skriva på svenska om du lever i ett annat språk?

Lina: Oj, ja, vilken underbar fråga… Det funkar för mig att skriva på ett språk och vistas i ett annat, det vill säga jag skriver alltid på mitt modersmål när jag skriver så att säga litterärt, däremot skriver jag gärna dagbok på det omgivande språket jag befinner mig i. Det är ju också lite av en övning för att anta en ny identitet, eftersom man ju ofta på ett mer eller mindre subtilt sätt förändras när man går från ett språkområde till ett annat. Ibland blir det ju till och med så tydligt att man talar olika språk med olika mörk röst. Jag vet till exempel att jag talar italienska med en ljusare röst. Jag vet inte vad det säger om mig, men en gång när jag var med en italiensk väninna och fick ett samtal som jag var tvungen att ta på engelska stirrade hon på mig när vi lagt på och sa att jag sänkt rösten med minst två oktaver när jag pratat på engelska… jag vet som sagt inte varför det blir så här. Men jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det. Ibland tänker jag att jag måste åka ut igen, ge mig ut i andra vatten och upptäcka nya saker eftersom det finns något så oerhört vitalt i det, men samtidigt känner jag att jag fortfarande har massor av idéer som jag inte satt ord på än. Men till våren hoppas jag komma iväg till någon medelhavsö. Inte minst för att jag har en historia på gång som måste utspela sig på en sådan. Men man blir lite bekväm också med åren. Jag älskar till exempel mitt hem som är tyst och varmt och underbart att skriva i. När man ger sig ut vet man aldrig var man hamnar…

Emeli: Dina berättelser utspelar sig ju mestadels i Spanien och Italien. Var börjar du i tanken, var föds idén? Genom platsen eller kommer berättelsen först och sedan valet av plats?

Lina: Jag tror nog att allt börjar i ett slags skärningspunkt två individer emellan. Två viljor eller ambitioner som krockar och en konflikt som uppstår. En miljö är ju tacksam så till vida att man kan plocka det man behöver ur den för att ge en klangbotten till berättelsen och vissa miljöer inspirerar ju till vissa berättelser. Som om man befinner sig på en paradisö till exempel (inte för att jag gjort det men jag fantiserar ofta om hur det skulle vara), då blir ju första tanken att försöka gestalta paradiset, men inget paradis utan fara, och så är man igång, vilken är faran, hur kommer den, vilken är personernas utgångsläge… Så kan det ju också gå till.

Emeli: Jag har Djävulsgreppet och Köttets tid väldigt färska i minnet och båda ger mig en stark känsla av att platsen är urviktig, fundamental för ditt berättande, nästan huvudperson. Du är otrolig på att beskriva miljöer och att fånga dess essens (även på att skapa ett driv i berättelsen, böckerna är helt omöjliga att lägga ifrån sig). Vad känner du inför att skriva om Sverige? 

Lina: Tack för de värmande orden. På sätt och vis kan det vara svårare att skriva om det egna eftersom man ju alltid är hemmablind. Jag har väldigt svårt att se vad som exempelvis skulle kunna vara exotiskt i min hemmiljö. Men om jag får besök från Spanien eller Italien så har ju besökarna med sig ett helt eget perspektiv och sätt att närma sig min kultur. Som några italienska vänner som under en skogspromenad inte kunde sluta se sig storögt omkring medan de utan avbrott spekulerade i hur vikingarnas mentalitet varit på den tiden. Något man själv mycket sällan tänker på när man går i skogen. Eller en spansk vän som frågade varför alla hade satt upp pilar i fönstren som pekade uppåt, vad är det i himlen de vill att man ska se, sa han. Tog ett tag innan vi fattade att han menade adventsljusstakarna, som är som uppochnervända v:n och i ett lägenhetshus med många fönster kan de ju se ut som en indikation att höja blicken, pilar som pekar uppåt… vad jag vill ha sagt är att det är ju just det är som outsiderns privilegium, den obesudlade blicken på allt som finns och händer. Å andra sidan känner jag min hemmiljö, jag kan den och jag vet vad som finns under ytan, men det är nästan så att jag känner mig gynnad av det faktum att jag levt utanför den länge. Det gör det enklare att plocka upp det som är intressant på djupet. Och då pratar jag huvudsakligen om landsbygden. En svensk stad som Lund, där jag bor nu, har jag mycket svårt att gestalta. Men jag försöker…

Emeli: Min text Lipari ska bli utgiven på Bokförlaget Forum nästa år och utspelar sig på den eoliska ön med samma namn. Huvudpersonen är svensk men resten av karaktärerna hon både lever med och möter är italienska. Behöver man den svenska huvudkaraktären för att kunna sälja sin berättelse i Sverige? Jag har hört från agenter och refuserande förlag att det kan bli mindre relevant för den svenska läsaren, att den inte känner igen sig eller kanske känner sig utanför om den inte har någon att hålla i handen. Lite befängt påstående tänker jag, och fegt också med tanke på att folk läser Ferrante (eller vad som helst som är översatt från andra språk) på löpande band. Vad tänker du om denna ”ängslighet”? Har du mött den eller är du kanske på en nivå där du själv dikterar villkoren?

Lina: Jag har fått liknande påpekanden från agenter, eftersom de upplever det som svårt att utomlands sälja in böcker som fungerar på det sätt du beskriver. Och det tror jag i och för sig de har rätt i, men där får man göra en avvägning själv om vad som är viktigast. Hade mitt förlag däremot påpekat något liknande tror jag inte att jag hade känt mig jätteglad. De ska ju värna om ens egenart och hjälpa en att utvecklas som författare. Jag har tvärtom alltid känt mig väldigt stöttad av min förläggare när jag testat lite annorlunda grepp. Jag tror inte den svenska läsaren är det huvudsakliga problemet här heller, utan de utländska förlagen som när de inte känner en författare är ovilliga att riskera på alltför ickekonventionella kort. Samtidigt finns det många independent förlag utomlands som satsar på det de gillar. Du bestämmer i din text, och ängslighet brukar aldrig få en text att bära. Vill du längre fram testa att skriva på ett mer konventionellt sätt kan du göra det då. Men det är viktigt att veta vilken vingbredd man så att säga har som författare, så man vet vad man kan göra med en berättelse.

Emeli: Jag funderar på att beskriva en annan kultur, som inte är ens egen men som man känner till väl. Det blir ju alltid lite utifrån hur man än gör, som betraktare ser man säkert saker som personerna därifrån inte lägger märke till. Jag tänker att det skulle vara intressant att läsa om Sverige på det viset! Dina böcker har ju blivit översatta till en massa språk, däribland spanska och italienska. Vad har böckerna haft för mottagande där? Dum fråga kanske, men hur ställer du dig till att översätta dina böcker själv?

Lina: Haha, min nästa bok utspelar sig faktiskt i Sverige! Se där. Ja, flera av mina böcker har översatts till flera språk, det känns alltid surrealistiskt och outsägligt hedrande att någon tagit på sig det enorma åtagandet att översätta, packetera, marknadsföra något som man suttit och försökt formulera på sin kammare… Sen kan det gå väldigt olika i olika länder. I den engelskspråkiga världen har mina böcker fått ett fint mottagande med recensioner i de stora tidningarna etc., Norge har också gått bra och Tyskland medan jag knappt tror att böckerna fick en enda recension i Italien. Sen är det ju ofta så att man hamnar i ett mer litterärt fack och då kan det ju bli så att  man får fina recensioner men det betyder inte att  det blir några större upplagor. Om det fungerar som det ska bygger det på ett ett långsiktigt åtagande både från agent och utländska förlag. Jag skulle nog aldrig översätta en bok själv men när de gäller de språk jag kan försöker jag följa med i hur översättarna jobbar. Det är väldigt roligt och ett perfekt sätt att lära sig ett nytt språk om man vill. Som just nu läser jag Köttets tid på norska och lär mig en massa ord, vilket jag kommer att behöva eftersom jag sällan förstår frågorna när jag intervjuas på danska och norska och det är jättejobbigt och därtill lite förnedrande för någon som tror sig ha hyfsat lätt för språk… men inget att göra åt saken, jag förstår helt enkelt inte vad de säger. 

Emeli: För mig har skrivandet blivit ett sätt att drömma mig bort, både geografiskt och i tid. Lipari utspelar sig i nutid, men på en otroligt vacker plats jämfört med kontorskomplexet i Hammarby Sjöstad där jag skrev den. Jag har skrivit allt härifrån Stockholm, och mest använt ”en vecka i Firenze för finslipning av miljöer” som en ursäkt att åka söderut. Men sedan har det har nästan stört att vara på plats och skriva. Hur är det för dig? Var har du skrivit dina böcker?

Lina: Men jo, jag känner igen det där med att åka till en plats för att skriva. Så är det någon granne som har teven på högt på natten så att man inte kan sova, eller så tutar folk på gatan hela tiden, eller så kanske man inte trivs så bra på den plats man ska sitta på etc. Det kan bli helt fel. När jag skulle skriva klart Bret Easton Ellis och de andra hundarna åkte jag till Sitges utanför Barcelona och hyrde in mig hos en kille med två stora dobermanhundar. Han var hela tiden ute själv och så fort jag gick ut ur mitt rum så låg hundarna där på golvet och morrade. Jag blev livrädd och vågade inte lämna mitt rum när värden inte var hemma. Men så kom jag till kyrkogården i Sitges av händelse, tror faktiskt det var värden som tipsade mig, och när jag kom dit kände jag att helt plötsligt visste hur boken skulle sluta. Som om slutscenen i den miljön bara damp ner som ett brev på posten. Så sånt kan ju också hända. Annars skriver jag bäst på den plats jag sitter nu, där det är varmt och lugnt och där jag trivs innerligt. Älskar verkligen att sitta här. Så därför tror jag mer på att resa på ett ganska tidigt stadium, idéstadiet kanske rent av. Insupa miljöer, sitta långa stunder på uteserveringar och ta anteckningar om miljön och saker man hör folk säga runt omkring, lägga detaljer på minnet… eller om man kan bo ett tag på en plats. Typ något år, eller mer. Det är väldigt bra.

Emeli: Alla människor har ord som de använder mer än andra, och om man lyssnar tillräckligt länge på någon kan man komma underfund med vilka dessa ord är (från Köttets tid) …Vilka är dina ord?

Lina: Hm. Narrativ. Jag använder det alldeles för mycket. Förutom det: Oerhört. Ofantlig. Vettlös. Hisnande. Makalös. Kverulant. Hängiven. Sirlig. Fasansfull. Och en rad spanska kraftuttryck som är jättefula och som syftar till att förolämpa andra människor: A tomar por el culo, Me cago en la leche, La madre que te parió. Och några italienska kraftuttryck som samtliga innehåller cazzo… che cazzo dici, testa di cazzo, cazzo di cane… nu slutar jag, man skäms…

Emeli: I en Babelintervju citerar du ordspråk på spanska. Och i Djävulsgreppet blandar du friskt in både spanska och italienska uttryck och ord. Jag älskar det och tycker att det vore underbart att skruva till ett sådant koncept ännu mer (men jobbigt för läsaren kanske om hen inte behärskar språken ifråga). Ibland är ju svåröversatta ord jätteviktiga för att sätta en karaktär eller sinnesstämning eller att binda en karaktär till en viss plats där man uttrycker sig på ett visst sätt. Men orden kanske inte finns på svenska. Det som kommer spontant till mig nu är småord som magari på italienska, eller managgia också för den delen. Vad tänker du om sådana ord?

Lina: Jo, men de är jättebra. Funkar överallt och finns inte riktigt lika bra på svenska. Man får använda dem inom sig själv, eller när man gör som jag i Djävulsgreppet och blandar in dem. Jag tror absolut att även en läsare som inte talar språken kan hänga med om man inte skriver alltför långa haranger och kanske kan de lära sig något också, svärord är ju som bekant alltid dem man hör först i latinska länder så de är ju bara att suga åt sig.

Emeli: Hur blir det om du skriver på andra språk än svenska? Har du en annan röst? En annan ton? 

Lina: Har aldrig testat på allvar…

Emeli: Jag är i de sista vändorna till förläggaren med min text, strukturen är ännu inte helt hundra. Jag klipper bort, tonar ner gränslösa beteenden och skär bort sidohistorier för att få fram den riktiga berättelsen. Och i samma veva plöjer jag dina böcker! Det är ju förödande eftersom det jag älskar med dem är verkligen gränslösheten, regellösheten, att vad som helst kan hända och händer. Så jag får sätta mig på händerna för att inte klistra tillbaka mina karaktärers oförutsägbara beteenden. För jag blir jättepåverkad av det jag läser medan jag skriver. Hur är det för dig? Vad läser du medan du skriver? Påverkar det berättandet?

Lina: Ja, det där är jätteviktigt. Vad man läser när man skriver. För det är superviktigt att man läser något som kommunicerar med det man gör. Det är min första check när jag kör fast: Läser jag något som inspirerar mig för det jag håller på med? Det kan vara allt från en ton till en plot. Och det kan också hjälpa att läsa något riktigt bristfälligt, något dåligt, för då kan man börja tänka men varför gjorde inte författaren så här eller så där, och till slut känner man att man måste gå och sätta sig vid skrivbordet och skriva det man håller på med för det kanske inte var så dåligt ändå, i jämförelse med det man just läste… Som nu när jag skriver min nuvarande roman som utspelar sig i Skåne kände jag att jag behövde en överdos av skrönor, och då finns det ju massor, dels riktigt bra skånska på svenska skrivna av författare som som Piraten och Maria Maunsbach, men också på spanska av José Camilo Cela och så Blecktrumman på tyska som jag dock får läsa på engelska eftersom jag inte kan tyska. Jag har en Kindleläsplatta och där hittar jag böcker på alla språk på Amazon och kan ladda ner ett gratis smakprov på kanske 10 – 20 sidor, så läser jag det och vet om den texten kan vara till hjälp. I det här fallet googlade jag skrönor på engelska och fick upp en hel drös som var skrivna på väldigt olika sätt. Sen gick det mycket lättare. Jag tror det är värt att ta den tiden, för när det väl flyter sen går allt väldigt snabbt och man slipper den där känslan av att tonen svajar. Det där med att skära bort sidohistorier har jag däremot alltid känt mig lite skeptisk till… tänk på Dostojevskij, vad vore Brott och straff utan sidospåren? Man får ser upp också så att det inte blir för mekaniskt, att man inte tappar känslan… Gillar det Hemingway sa, något om att det som är bra är bra, så kan man snacka om varför i all evighet men det spelar ingen roll, är det bra så är det, punkt slut!