Kill your darlings

Du har skrivit en mening, ett stycke, ett kapitel … ja, hur lång del av din bok som helst, som du är väldigt nöjd med, som får dig att känna något. Samtidigt är det något som gnager. Den bryter lite i stil med resten av texten. Visst fördjupar den, men bidrar den verkligen till berättelsen? Samtidig: du älskar verkligen den där meningen, det där stycket, det där kapitlet.
Du låter någon annan läsa ditt manus. Sedan en till och en till.

Alla är de rörande överens: den där meningen, det där stycket, det där kapitlet, det är bra, kanske till och med riktigt bra. Men de är också överens om att det inte är bra för den här boken.
Till slut måste du bara böja dig och inse att du faktiskt tycker att de har rätt, även om du fortfarande älskar det du skrivit. Och så blir det liggande där likt en bit film på klipprummets golv, likt en vissnad blomma i komposten.

För vår del har såväl meningar som stycken rykt i slutredigeringen av Medan giftet sprider sig. Det som gjort mest ont är dock att inse att prologen och epilogen, som vi båda tycker så mycket om, spelat ut sin roll. Deras relevans minskade drastiskt med en stor förändring vi gjorde i berättelsen för ganska länge sedan. Ändå lät vi dem vara kvar så här länge, vi var ju så nöjda med dem.
Och eftersom vi var så nöjda med dem så kan vi inte helt släppa dem. Därför bjuder vi er nu här på en första del av vår berättelse, en del som dock inte längre är med i boken. Den kan få bli en novell i sin egen rätt, vi kallar den för …

Stugan

Dörren knarrar. Hans grepp om handtaget hårdnar och spröda gröna flagor faller till marken när hans knogar skrapas mot dörrsidan.
När öppnade han den senast? Det måste vara åratal sedan.
Ibland tänker han på den ensligt belägna gården som sitt samvete. Här finns de, föremålen från det förflutna, minnen undanstoppade på en plats bortom tiden.

Förr brukade han komma hit åtminstone en gång om året för att titta till huset, för att se till att ingenting hänt. Men det har blivit allt längre mellan besöken. Kanske hoppades han innerst inne att något skulle ha hänt. Att en blixt slagit ner och gården brunnit. Eller att en mäktig hand från ovan raderat ut det förflutna, så att historien kunde skrivas om.
Men ingen blixt har slagit ner och det enda som hänt är att spindelväven växt sig tjockare över fönsterrutorna och att gångjärnen till ytterdörren blivit alltmer rostiga.
Dörren gör motstånd men med ett ryck får han upp den. En pust av instängd fuktig luft slår emot honom. Någonstans känner flimmerhåren i näsborrarna en antydan till mögel.

Naturen håller på att återta det som tillhör den, tänker han. Serpula lacrymans – den gråtande hussvampen. Det spelar ingen roll. Om någon vill köpa stället kommer de ändå bara riva huset och bygga nytt. Tomten – strandängen – är det enda som är värt något ändå. Resten … det är bara en blytyngd på hans axlar och hjärta.
Inne i köket låter han blicken svepa runt. På fönsterbrädet står en radio.
Det är knappast någon idé att försöka sätta på den, tänker han. Batterierna lär ha runnit för länge sedan.
Genom den smutsiga fönsterrutan ser han det blommande körsbärsträdet. Det hugger till i magen.

Han tar fram ett stearinljus ur en låda och trycker ner det i en tom vinflaska som står på diskbänken. Både ström och vatten har varit avstängda sedan familjens sista besök här tillsammans. Det måste vara trettio år sedan nu. Den familjen finns inte längre. Kvar dröjer sig i stället ett blytungt minne och ett dåligt samvete.
Tummen rullar längs hjulet på cigarettändaren. Lågan slickar veken och ett varmt ljus sprider sig i rummet. Han betraktar vinflaskan. Det går inte längre att läsa etiketten, lika blekt av tiden som den är dold av damm och spindelväv. Han borstar bort det värsta och går sedan med den i handen över de knarrande golvplankorna in i vardagsrummet, försiktigt för att inte stearinet ska rinna ner och bränna hans hand. Lågan lyser upp brunblommiga sjuttiotalstapeter och ett möblemang som på sommarstugors vis tycks slumpmässigt hopslängt.

Var de lyckliga här? Han vill tro det men han är inte säker. Minnet är inte att lita på.
Är han lycklig nu? Han antar det, även om vissa sår aldrig läkt.
Ärren kan han leva med. Det är de ännu blödande såren som är svåra att uthärda. Vissa saker bränner sig fast i minnet utan att man vet varför. Det är till exempel en gåta varför han kommer ihåg de latinska namnen för blommor. Men att minnet av den första gången han såg hennes blå ögon, hur hennes lilla hand knöt sig om hans tumme, är som ristat i hans bröst, det har han inga problem att förstå.

En dörr står öppen in till sovrummet men han undviker att titta dit, undviker särskilt den vitmålade barnsängen i hörnet. Ändå kan han för sitt inre se den lika klart som om han stått rakt framför den.
Han borde prata med någon. Det har hans fru talat om i flera decennier. Och hon har såklart rätt, men att faktiskt göra det … Vem skulle han prata med? En psykolog? Vad skulle det tjäna till?
Världen har blivit mörkare. Kanske är det mörkret han borde prata om? Problemen som han vanligtvis brukar kunna lösa på egen hand men som nu ter sig olösliga.

Han sätter ner flaskan med ljuset på bordet och sjunker tungt ner i soffan. Den kändes alltid för låg för honom, men det blev aldrig av att byta. Nu spelar det ingen roll längre.
Han drar till sig skokartongen som står framför honom på bordet. Den ligger kvar sedan sist. När var det nu igen? För fem år sedan? Eller tio?
Han andas djupt. Fingrar på locket. Suckar. Han reser sig upp och går ut till bilen, öppnar dörren på passagerarsidan och greppar sexpacket som står på sätet och går tillbaka in igen. Sätter sig på samma ställe och lossar en burk, knäpper upp den och tar en djup klunk. Sedan en till. Sedan öppnar han kartongens lock.

Inuti ligger de. Bilderna. Det förflutna. Smärtan. Varje gång han kommit hit har han gjort på samma sätt. Öppnat en öl. Öppnat lådan. Är han en självplågare som späker sig med sitt livs värsta stunder? Söker han efter ledtrådar där inga ledtrådar någonsin uppenbarat sig för honom? Han lyfter den översta bilden. Betraktar en ung kvinna. Vacker. Halsbandet han gav henne. De vänliga ögonen bränner sig in i honom. Det värker i bröstet. Han lägger bilden på bordet, nedvänd.

Han tar en ny klunk, ännu djupare än de förra, innan han lyfter nästa bild. Han stålsätter sig. En fyraårig flicka ler in i kameran, i famnen ett nyfött spädbarn. Lena. Han fick aldrig lära känna henne. Han betraktar den äldre flickans ansikte. Hennes leende. Det var något med det där leendet som oroade honom.
Mannen lägger ner även denna bild, nu med framsidan uppåt. Resten av innehållet i lådan går han snabbt igenom. Några papper, ett par andra bilder och småprylar – minnessaker. I botten ligger ett etui i fuskläder. Dragkedjan som försluter det är öppen och han viker upp etuiet. En silvergrå spolformad tingest ligger inuti, lite för tjock för att vara en vanlig penna.

Han kommer ihåg hur Margarethe kom hem med den en kväll. Hur glad hon var. Glad att slippa de gammaldags sprutorna med insulin. Pennan var närmast ett mirakel.
Han plockar upp bilden på flickan och spädbarnet. Är det tillåtet att älska sina barn olika mycket? Får man älska ett dött barn mer än ett levande? Förnuftet säger nej, det får man inte. Ändå …

Søren Jensen står på den vattensjuka gräsmattan. Han känner hur marken suger om hans grova vandringskängor. Skymningen har fallit nu. Man ser inte längre hur flagnad den röda färgen på stugans väggar är, inte spindelväven på fönstren.

Han lyssnar på ljudet från havet, kanske ett par hundra meter bort. Känner en lätt bris som rör om i hans tunna grånade hår.

Det är tur att det regnade igår, tänker han.

Dunken tynger hans hand men inte lika mycket som för en liten stund sedan. Han skruvar på locket. Vid hans fötter ligger skokartongen med minnena. Samvetet. Ansvaret.

Han tittar på huset igen. Tänker på det liv som varit, som inte längre finns där. Det ser nästan fint ut i mörkret, som om det faktiskt fanns liv innanför dess väggar.

Det skär i honom. Hade han bedömt allting så fel? Var det bara ett sätt att skjuta över det egna ansvaret på någon annan? På någon som var försvarslös? Var ravinen i relationen med hans äldsta dotter i själva verket hans eget fel? Hade det varit det i alla dessa år?

Han låter blicken svepa över ängarna som omger huset. Så när som på körsbärsträdet en liten bit bakom honom och lite sly och snår finns ingenting i närheten.

Han går ner på knä. Lukten sticker i näsborrarna och får hans ögon att tåras.

Han plockar fram cigarettändaren ur fickan, låter tummen smeka hjulets räfflor. Så drar han till. Lite gnistor men ingen flamma. Han drar till igen och lågan reser sig. När den når pölen vid hans fötter flammar den upp och skjuter i väg i riktning mot huset.

Kan man bränna bort sitt förflutna? Sin skuld? Han står där länge. Står där med skammen. Ser elden ta sig och huset bli övertänt. Han öppnar lådan. Tar ut papper efter papper och låter det singla in i lågorna. Sist av allt är bilden på döttrarna. Nu är han säker på att det varken är bensinlukten eller röken från elden som får tårarna att rulla nedför kinden. Han ska precis släppa även det i elden men hejdar sig. Han tittar på det igen. Tittar på den mindre flickans svårbestämbara leende.

Tabula rasa. Ett oskrivet blad. Nej, det finns inte.

Med en suck stoppar han det i innerfickan på sin jacka. Det går inte att göra rent hus med allt. Skulden finns kvar, men också kärleken. Och skammen.

Han vänder sig om och går med långsamma steg mot bilen. Ljuset från lågorna får körsbärsträdet att kasta en lång svart skugga över den. Han fingrar på blommorna på de lägre grenarna och drar djupt efter andan. Luften rusar in genom näsan och fyller hans lungor. Lukten av brandrök blandas med doften från havet, av salt och tång. Det var tånglukten som fick honom att en gång vilja köpa stället, för hans fru var det körsbärsträdet. Nu vet han inte om han någonsin kommer att kunna njuta av vare sig havets lukter eller körsbärsträds skönhet igen. Trädet kommer att klara sig från lågorna i alla fall.

När körsbärsträden blommar och sista andetaget dras … Tanken far genom huvudet utan att avslutas.

En reaktion på ”Kill your darlings

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s