Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg så fick jag mitt manus antaget andra gången jag skickade in det till förlagen. Första vändan var Vargdräparen tillräckligt bra för att förtjäna några personliga kommentarer, och en mening landade särskilt hos mig: du behöver främst titta på dramaturgin.
Dramaturgin? Visst hade jag hört ordet, men ärligt talat så visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag googlade i vanlig ordning och insåg att oj, det här fanns det visst massvis med modeller för. Jag hade inte följt någon. Tänkte faktiskt inte börja göra det heller. För modeller och planer gör inget annat än att släcka min kreativa låga. Jag hamnar för mycket i huvudet, och det är inte där mitt berättande finns. Redigeringen däremot, den kan hålla till där uppe men det är en annan femma. Men jag insåg ändå att det uppenbarligen låg något i synpunkterna från förlagen, och bestämde mig för att anlita en lektör för att få mer konkret hjälp med var svagheterna i min dramaturgiska kurva låg någonstans.
Jag snubblade över ett inlägg på Instagram som Ulrika Rolfsdotter gjort inför hennes debut med Rovhjärta (vilken debut!), där hon tackade lektören Jenny Bäfving för hjälpen. Jag kollade såklart genast upp Jenny, och läste på hennes hemsida att om man behövde hjälp med dramaturgin, så var hon rätt person för jobbet! Jag funderade inte mer än så utan tog kontakt med Jenny direkt och bokade in en lektörsläsning.
Hur värt pengarna var det? Väldigt värt sina tusenlappar! Utan lektörsläsningen hade jag kanske lyckats få manuset antaget, men utan Jenny jag tror inte att det hade blivit så bra som det blev. För det är betydligt mycket enklare att se bristerna när någon pekar på exakt var man bör titta. Hon gav mig också enormt mycket pepp kring mitt språk, effektiva berättande och naturliga flyt, och sa till och med att manuset var klart till 80%. Det som fattades var i stora drag att sy ihop några lösa trådar, samt att ge manuset ett slut.
Vadå, fanns det inget slut? Nej, egentligen inte. Jag minns att Jenny använde orden ”läsaren förväntar sig ett crescendo men blir snuvad på konfekten.”
Jag insåg att hon faktiskt hade helt rätt. Jag hade skrivit ett slut där saker rann ut i sanden och gärningsmannen försvann, snarare än någon pulshöjande spänning. Min idé om en gärningsman som försvann och senare helt oväntat dök upp i uppföljaren, kanske inte var helt värdelös, men den passade inte den här berättelsen. Vargdräparen behövde ett slut som fick en att bläddra till nästa sida. Det fanns mycket potential i den anspänning jag byggt upp inför kulmineringen mot slutet, men jag hade inte använt den till att faktiskt ställa saker till sin spets.
Nu när jag har gjort den allra sista vändan tillsammans med redaktören, kan jag också konstatera att det gjorde susen med den omskrivning jag gjorde mellan runda ett och två. Vi har faktiskt bara filat på detaljer, och berättelsen är helt och hållet så som den var när jag skickade in manuset andra gången.
Om du velar kring att ta hjälp av en lektör för att komma vidare med ditt projekt, så tror jag att det är väldigt viktigt att du är helt på det klara vad du behöver ha hjälp med. Är det dramaturgin? Eller är det något annat? Kan det vara karaktärsutvecklingen? Röda tråden, är manuset spretigt? Språket? Det berättartekniska? Kanske du har fastnat mitt i och inte kommer vidare?
Om du hittar rätt lektör för dig och ditt manus så är jag säker på att du kommer att få en rejäl push framåt!
Kämpa på!
/Sara Hagström
Debutantbloggen 