Bild: Richard Dunkley
Ett gäng killar i yngre tonåren brakar ut från omklädningsrummet. Tjejerna från samma klass står redan och huttrar vid bassängkanten med armarna om sig. Framskjutna axlar, rådjursben. Ett kollektivt fniss vilar kring dem, de blickar ner på blöta klinkerplattor och ber i hela sin utstrålning om ursäkt för sin existens, sneglar upp mot stöket som närmar sig. Viskar och sneglar med skräckblandad förtjusning eller kanske irritation. Läraren, med bara fötter, hästsvans och uppkavlade jeans försöker få ungdomarnas uppmärksamhet. Stökkillarna är redan på väg att rasa ner i bassängen, någon får en blöt handdukssmäll över låret, någon annan försöker dyka från pallen men gör magplask.
Jag befinner mig en våning upp, på balkongen där löpbanden är och jag springer som vanligt. Trots att jag inte anser mig vara en sportig person tycks jag alltid vara här. Löpbandets tydliga gränser står i skarp kontrast till friheten i mina jobb. Dess röddigitala siffror visar lutning, tid, kalorier och vad vet jag, jag springer bara vanligt, fort, rakt fram. Luften är fuktigt ljummen, klorklibbig, klinisk. Ett trettio minuters långt reningsbad. Långt nere syns den turkosblå rektangeln, även den tydligt avgränsad. Simmarna simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka medan jag springer tröttheten ur mig. Löser upp tankeknutar och lämnar plats.
Läraren kliver runt bland livbojar spridda över det nedstänkta golvet. Hon visar hur man ska rädda en kompis genom att greppa tag i handleden och sedan inte släppa förrän man är i land. Två pojkar flyter på rygg en bit bort. Blötsvart hår ramar in deras fridfulla ansikten när den ena blir bogserad av den andre. Han flyter lätt på ytan med huvudet vilande i vännens handflator. Jag anar en mörkare skiftning i huden på överläppen, en svag antydan till mustasch, ett leende. Den andre biter koncentrerat ihop, det är han som räddar. En av stökkillarna drar upp knäna och skjuter iväg som en bomb, plaskar ner vid deras sida.
Läraren klappar hårt i händerna över deras huvuden, stressar på, de måste upp, lägga i framstupa sidoläge, fortsätta, klapp klapp klapp, vidare. Men de ligger kvar. Den räddade pojkens huvud vilar nu mot den andres axel, han får en lätt smekning över kinden, leendet blir allt större. Han slår upp ögonen och de skrattar innan de häver sig ur vattnet för att fortsätta. Rådjursflickorna simmar på rad, covidavstånd emellan, höga hårtofsar och välsminkade små ansikten.
Jag tänker att det är här infallen kommer, på löpbandet. Lösningarna eller kanske till och med inspirationen. För jag tänker egentligen inte på något alls, ältar inget, försöker inte, jag bara springer och resettar hjärnan, startar om. Släpper greppet. Som stunden på kvällen när man inser att sömntåget är på ingång, när tankarna blir konstiga och sinnet inte hakar i utan bara flyter med.
Armarna går som två rotorblad på en äldre ryggsimmande man. De små svarta tättsittande glasögonen får honom att likna en robot, en simmaskin. Han tittar emellanåt upp för att inte krocka med någon, eller kanten. I banan längst bort crawlar en rund badräktsklädd dam värdigt längd efter längd för att bara ta korta stopp vid kanten där hon rättar till öronpropparna, axelbanden, och tar ett djupt andetag innan hon skjuter ifrån. Den spegelblanka ytan bryts av hennes långsamma simtag. På mitten möter hon en klon som flyter på rygg och knappt rör någonting alls, innesluten i sin egen värld. Med blicken på balkarna i taket, på lysrören, och med öronen under vattnet tar hon sig i princip rörelselöst från långsida till långsida. Jag funderar på alla universum av tankar och känslor som finns inkapslade i dessa huvuden och kroppar, så mycket som ryms under badmössorna.
Bild: Elisbeth Dunker
Jag sprang när jag kom på att jag inte längre klarade av att vara chef och driva ett företag. Jag sprang när jag insåg att en annan tillvaro kanske skulle kunna vara möjlig. Jag springer när jag behöver nytt syre och nya infallsvinklar, när jag kör fast, när jag är uttråkad, orolig eller arg. Jag springer som en galning när jag väntar på besked och när jag fått ett och måste ta ställning till det. Jag sprang extralänge när jag var inne på miljonte omskrivningen av manus och höll på att tappa det och när jag väntade på att också förlaget skulle skriva på avtalet. Tankepropparna löses upp på löpbandet. Vattenbruset städar bort hjärnans förstoppningar, ängsligheten, alla måsten, högpresterandet, allt. Och blicken är fäst på simmarna.
Tonåringar plöjer fram med spattiga tag, alldeles för nära varandra i en ivrig klump, konstant pladdrande. Tjejerna på kanten virar handdukar kring sina kroppar, kniper åt i armhålorna och fortsätter snegla. En bredaxlad kvinna i spräcklig baddräkt gör ett perfekt dyk från pall fem. Simmerskan når ut till halva bassängen innan hon tar sina första simtag och åtta behövs för att nå kanten där hon smidigt vänder och arton till för att ta sig tillbaka. Benrörelserna är knappt märkbara. Hade inte ett hastigt uppstått gubbkluster tagit för mycket plats under hoppallen hade hon förmodligen gjort en riktigt snygg vändning. Gamla män i flipflops med blöthanddukar kring axlarna hasar bort mot bubbelpoolen som nästan alltid är tom, den vid frityrångorna från restaurangen. Deras bukfett vilar på åtsittande badbyxlinningar. Stegen är breda. I händerna bär de plastpåsar.
Bild: Maude Ovize
Ryggmuskler. Jag älskar att titta på hur de rör sig, under huden, under vattenytan. Trapezius, infraspinatus, latissimus dorsi… En man med allvarlig hållning och röda badbyxor gör perfekta voltvändningar var gång han når kanten. Längd efter längd. Jag iakttar bubblorna han blåser ut genom näsan, den utsträckta kroppen, kullerbyttan, trycket med fötterna, tidsspannet tills han återigen börjar röra armarna. Lårmusklerna tycks bredare än höften i vattnets vibrerande speglingar.
Efter tjugo minuter ökar jag farten för snart är det över. Runt mig är det tomt, det är nästan alltid tomt på den långa raden av löpband. Min puls är uppe i 150 och jag är en sådan som blir högröd och fulsvettig efter ett tag men orkar inte bry mig. Jag tänker på detaljerna istället. På det man ser när man tar sig tid och skapar utrymme. En minipojke till exempel, som i rymliga hårt åtsnörande surfshorts tvekar vid kanten av bassängen. Hela hans kroppsspråk säger att han hoppats på barnbassängen eller äventyrsbadet när blicken glider längs skiljevajrarna som guppar på ytan likt godishalsband, ner till den djupa botten där någon glömt en orange livräddningsdocka. Han skakar på huvudet och tar sin storebrors hand, de försvinner bort. Jag kan bara tänka på händernas kontaktytor. Tryggheten i den större handen, och att få säga nej.
När jag stretchat och går mot skåpet där jag förvarar mina grejer ser jag de två lugna pojkarna igen, nu i bubbelpoolen. De har dragit sig undan och är ensamma i den blinda vinkeln bakom hopptornen. Varken läraren eller klasskompisarna ser dem där de sitter axel mot axel, med huvudena lutade bakåt mot metallkanten. Det varma bubblande vattnet täcker deras kroppar. Jag skulle vilja smyga nära för att höra vad de pratar om men det vore ju mer än creepy så jag lämnar dem där och cyklar hem för att skriva ännu ett blogginlägg som inte direkt handlar om min debutroman.
Debutantbloggen 