När andras ögon får möta texten

Det är aldrig som första gången. Aldrig lika naket och sårbart.

Man står där med sin bok i handen, eller, ja, bok … Råmanus är ett bättre ord. Berättelsen man skrivit. Fungerar den? Är det skräp eller guld eller något däremellan? 

Man vet inte för man har aldrig gjort det förut.  

Vi, Isabelle och jag, skrev en novell tillsammans en gång för, jag tror det är sex år sedan. Det var kul, det gick bra och vi upptäckte att vi kunde skriva tillsammans. Eftersom vi både närt författardrömmar tycktes det självklart att vi skulle fortsätta, att vi skulle skriva en roman tillsammans.

Men romanskrivande är en annan konstform än novellen. En av de saker romanens längre form för med sig är att man arbetar med att skapa sin berättelse och sin text under en ganska lång tid, i vårt fall flera år eftersom vi var tvungna att synkronisera med realiteterna av båda våra liv, arbeten och familjer.

En dag så stod vi i alla fall där med vår berättelse nedtecknad i form av ett första utkast till det som skulle bli boken.

Var den bra? Vi kunde inte ha en aning. Vi hade aldrig skrivit en bok tillsammans innan och jag hade aldrig skrivit någon över huvud taget. Jag försökte spela cool. Jag har ju skrivit tusentals artiklar under mina 20 år som journalist, intalade jag mig. Det här är ju bara en text till, tvingade jag mig själv att tänka, utan att lyckas övertyga mig själv.

Att vi inte var färdiga på långa vägar visste vi naturligtvis. Men frågan var hur vi skulle börja med nästa fas. Vad fungerar och vad gör det inte?

Och framför allt: Har vi något här eller är det bara skit? Lurar vi oss själva att detta är någonting vi kan göra?

Självtvivel är något de flesta av oss har att slåss emot. Så också vi. Att lämna över ett komplett men ofärdigt bokmanus och inte veta om all denna tid man lagt ned och all den kärlek man lagt in i sina karaktärer – eller kanske snarare sina människor, för det är det de blivit för oss – det är något av tortyr.

Så man tar sitt utslitna hjärta och lämnar över det till någon annan. I vårt fall gjorde vi det till en av mina vänner, som ockå är en kollega, och till Isabelles moster. Och sedan väntade vi. Och väntade. Det tog inte lång tid i den verkliga tidslinjen som är våra liv men den subjektiva, upplevda, tiden kändes oändlig.

Och sedan kom svaren. Och visst hade de synpunkter, ganska många sådana, både på berättelsen och på texten som sådan. Men det viktigaste var att de tyckte att det fanns något där, en berättelse som var värt att arbeta vidare.

Att säga att det budskapet var en lättnad är något av ett understatement. Det gav också kraften att fortsätta med projektet och till slut bar det frukt. Den berättelse som i augusti kommer att ligga på bokdiskarna är delvis ganska annorlunda än den där som vi stod och höll i och med darrande händer lämnade över till andra ögon än våra egna för första gången, men kärnan är kvar. Och människorna. För oss är det kanske viktigast av allt.

/Ralph