Välkomna till Debutantbloggens miljonte inlägg på detta tema. Den som tar sig till slutet får en puss.
Det var faktiskt rätt länge sedan jag skrev. Två månader, kanske mer. Minns jag ens hur man gör? Var kunskapen att sätta en scen, skriva en trovärdig dialog och en intressant miljöbeskrivning något jag hade då men inte längre? Måste man skriva varje dag för att inte glömma bort? Folk följer ju den där kreativitetsboken och skriver ner sina drömmar eller vad det är varje morgon. Skriver förutsättningslöst. Morgonsidor. Bah. Jag skriver ingenting mer än meningslösa blogginlägg. Skrivövningar tycks mig ett förskräckligt slöseri med energi!
Jag måste ju lägga min skrivtid på något stort och viktigt. Romanen ROMAN som spränger in i framtiden. Kreativiteten jag besitter måste få sitt rättmätiga utlopp. Den är det enda jag har, tror jag, för mitt CV innehåller inte så mycket annat matnyttigt. Servitris, lokalvårdare … Värdinna på den där discobåten. Tio år på ett kringresande tivoli (jorå). Fantastiska utsikter att få ett vanligt jobb, eller? Jo, och jag kan självklart slänga ihop en klädkollektion, inga problem, men det ger mig inte så mycket. Jag är dessutom för gammal och för kompetent och alldeles för dyr i drift. Ställer en massa krav på arbetsgivaren, kommer in och ändrar. Det är kört. Jag måste skriva. Jag VILL skriva.
Skulle inte förläggaren komma tillbaka med manus snart? Jag sitter ju mest här och väntar, bidar min tid. Samtidigt föredrar jag ögonblicket nu, när allt fortfarande är möjligt, när jag kan drömma. Snart kommer jag att få svart på vitt från förlaget att mitt manus bara är skit. De kommer helt enkelt att riva kontraktet och förklara att det inte blir någon bok för herrejesus vilket melodramatiskt blaha-blaha sida upp och sida ner! Vad skulle sensmoralen vara? Knorren… meningen? Poängen! Det finns ju varken utveckling eller vändpunkter. Emeli Mårtensson har verkligen inget att säga.
För bara någon månad sedan arbetade jag noggrant igenom kapitel för kapitel. Jag skrev ut på papper med extra breda marginaler för att se med nya ögon. Jag läste högt, klev runt och reciterade stycken jag kan utantill, sögs till och med in i texten, berördes, läste dialog med både inlevelse och olika röstlägen. Tänkte med tårar i ögonen: Har jag verkligen hittat på det här?
En rusch av bra signalsubstanser gjorde mig trygg och lycklig för visst fan kan jag sätta en scen och jag bara längtar tills jag kommer till redaktörsvändorna för att kunna skriva texten 3.0, få hjälp att göra allt ännu bättre! För visst vet jag att det är bra! Jag är högpresterande …
Vänta lite. Högpresterande? Och vad skulle det innebära? Att du är bättre än andra? Presterar högre?
… men låt mig prata klart! Jag är högpresterande och har aldrig eller sällan lämnat ifrån mig något jag inte tycker håller måttet. Hade jag inte kunnat skriva skulle jag lagt ner för länge sedan. Det är inte bara hyfsat okej, det är …
Hybris har väl aldrig hjälpt någon! Memento Mori viskade slaven i den romerska generalens öra, glöm inte att du ska dö. Eller Jantelagens tio paragrafer sammanfattade till ett tydligt Vem fan tror du att du är? Inse att alla världens lektörer och redaktörer och manusgrupper och skrivarkursdeltagare är så trötta på dig och dina texter du tvingar dem att läsa om och om igen. Hade du varit så där kreativ som du påstår borde du ha något nytt sjudande i datorn, eller? Ingen idé har varit bra nog, eller hur? För du är bra på att bre ut dig om din fantastiska kreativitet men vore den så fantastisk kanske du bara skulle knappa ner idéerna och sluta snacka en massa skit.
Ibland läser jag något jag skrivit för länge sedan. När jag tar upp de där manusen som faktiskt ligger i byrålådan. Tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Det är fartfyllt, tippar ofta över gränsen. Obscent och ganska kul emellanåt. Smärtsamt på riktigt. Och språket! Att jag lyckats fånga tidsmarkörerna och känslan av att vara tretton. Det räckte med att bläddra lite i en gammal ångestfylld dagbok för att teletransportera mig tillbaks till den gudsförgätna byhålan där jag växte upp och just det där manuset utspelar sig. Där epadunk absolut inte är någon nyhet men en verklighet since forever. Men hur minns du? sa någon som fick läsa. Hur kan du? Det är ju så TROVÄRDIGT!
Tycker du? Men på riktigt, är det sant? (Men jag vet ju att det är bra, annars skulle jag inte visa det.)
Men om det är så bra, vad gör det i byrålådan?
Jo, men det borde klippas ner. Och anslaget skrivas om. En ordentlig ommöblering skulle behövas, en omskrivning.
Men gör det då istället för att skriva totalt ointressanta blogginlägg! De som läser detta vet inte vem du är. Du har inte gett ut någon bok, och kommer inte att göra det på mycket länge. Du är ingen, så ingen bryr sig om dina dilemman och tankar och ännu mindre om manusen du har i byrålådan. Vad är det du själv brukar säga? Snack är rätt ointressant, det är action som gäller.
…och disciplin! Man ska bli klar. Helst innan man påbörjar något nytt.
Just det. Så plaska inte omkring i självömkan och prokastinering …
Prok-r-astinering.
Whatever, gör klart istället, visa för rätt personer och sedan kan du ju börja på det där nya. Om du nu minns hur man gör (haha).
Klart jag minns.
Bevisa det då! När skrev du nytt senast? Och hur blev det?
Det var i höstas och jag skrev faktiskt hundra sidor och de som läste tyckte att det var …
Käften Emeli, visa det bara.
Puss.
Debutantbloggen 