Kan man praoa som författare?

Kommer du ihåg din första prao?

Mitt minne utspelar sig i mars 1995. Jag var tolv år och hade skrivit ett brev till Sveriges dåvarande miljöminister Anna Lindh. Anna svarade att hon gärna tog emot mig som praoelev och visade mig hur en politiker arbetar. Under två dagar fick jag möta ministrar, hålla föredrag på ett miljömöte samt besöka Volvo, som just då planerade att producera el-bilar. Något jag tydligt kommer ihåg från de här dagarna var talskrivandet. Anna skrev sina egna tal men hade en person som hjälpte till att förbättra texten så att budskapet blev begripligt.

 

I en intervju som gjordes till tidningen Kamratposten fick jag frågan om jag själv ville bli minister. ”Det verkar så stressigt. Man måste jobba dygnet runt” svarade jag journalisten. ”Om hon inte blir politiker vill Isabell bli läkare eller journalist. Eller författare” står det längre ned i artikeln.

Två år senare, 1997, skulle jag praoa igen. Min stora barndomsdröm var, precis som Kamratposten beskrev, att arbeta som författare. Jag hade precist läst ungdomsromanen Vinterviken skriven av Mats Wahl.  Första kapitlet i Vinterviken börjar såhär:

 ”Bröder och Systrar, känner ni Vinterviken? Känner ni vågorna mellan Aspudden och Bromma, känner ni böljorna, Bröder och Systrar, känner ni svallet mot stranden, rasslet av strandgruset, vinden i vassen och ett slående segel en högsommardag?”.

Jag kände vågorna. Jag hörde rasslet av strandgruset. Karaktärerna pratade direkt till mig. Vinterviken är en berättelse som fick mig att fundera på kärlek och svek. En av huvudkaraktärerna, John-John möter Elisabeth som bor på andra sidan viken. Trots att det bara är ett stenkast från där han själv bor är det en annan värld.

Jag identifierade mig med både John-John och Elisabeth. Kände deras förälskelse, ångest och samvetskval. Hur gör man för att lyckas få en läsare att känna så? Jag ville lära mig beröra i mitt eget skrivande. Jag skrev och frågade om bokens författare kunde tänka sig att ha mig som praoelev.  

Några dagar senare kom ett handskrivet svar från Mats med posten. I brevet föreslog han att vi skulle mötas på ett café och prata innan han bestämde sig. Sagt och gjort. Vi möttes och jag fick praoa hos honom.  

Men hur praoar man som författare? En författare sitter väl bara och skriver hela dagarna?

När jag skrev det här blogginlägget letade jag igenom mina dagböcker för att komma ihåg mitt första möte med Mats för tjugosex år sedan. I min blå bok, daterad 13 januari 1997 har jag formulerat:

”Så jag träffade Mats Wahl idag. Han jobbade i en etta på Norrbackagatan. Det var mysigt faktiskt. Han trodde jag förberett frågor vilket jag inte hade. Det var lite pinsamt. Jag ska göra intervjuer på lördag med simmare. Jag är skitnervös för dem. Skitnervös. Jag fick en bok av Mats men den glömde jag i lägenheten. Det är så typiskt mig. Att glömma allting. Jag glömmer till och med bokstäver i meningar ibland.”

Intervjun med simmarna var research och Mats kunde använde informationen till en av sina ungdomsböcker.

Några dagar senare, 1 februari 1997 skriver jag igen:

”Pratade precis med Mats Wahl. Jag ska till honom i morgon. Jag ska läsa den andra boken om Emma och Daniel. Sedan ska jag få ge synpunkter på vad jag tycker om den.”

I mitt praoprogram ingick att göra research, läsa böcker, göra studiebesök på Dramatikerförbundet, bokförlaget Bonnier Carlsen, Sveriges förläggarförening och Sveriges Television. En av dagarna fick jag i uppgift att gå på café och iaktta människorna som satt där. Jag skulle välja en av dem och försöka beskriva personens hem, mål och intressen. Varför sitter just den personen på ett café idag? Efter att jag skrivit min fiktiva historia skulle jag skriva om den men nu fick jag enbart använda verb. Eller enbart substantiv och berättelsen skulle också skrivas både i tredje- och i första person.  När jag var färdig läste Mats texterna och gav synpunkter.

När jag skulle möta Dramatikerförbundets jurist var det inte bare ett möte. Varje uppgift jag fick hade olika problem som skulle lösas. Mötet med juristen till exempel gick ut på att svara på frågorna: Vad är upphovsrätt? Vad är ideell rätt? Kan man säga att en författare har patent på sin egen text?

I mina anteckningar från den här perioden har jag skrivit ner svaren på frågorna. Upphovsrätt är att en författare har rätt till sin egen text. Ingen annan får ta texten och hålla den som sin egen. Ideell rätt betyder bland annat att ingen får kränka dig genom att använda det du skrivit i ett kränkande sammanhang. Huruvida man kan säga att en författare har patent på sin egen text fick jag aldrig något riktigt bra svar på.

Det jag lärde mig allra mest av var Mats kommentarer på mina texter. Något som jag tagit med mig som vuxen är bland annat att man ska vara specifik när man beskriver något. En kropp är inte ”livlös”, den är ”till synes livlös” med mindre personen är död. En människa har INTE ”oskyldiga” ögon eller ”ler oskyldigt”. Kommentarerna var så bra att jag sparat dem och läste igenom dem i förbindelse med redigeringen av Ralphs och min debutbok.

Nu, när Ralph och jag skrivit kontrakt på vår bok skrev jag till Mats och tackade honom för den utbildning jag fick som fjortonåring. Året 1997 kunde man finna adresser i adresskatalog men hur lyckas man få Mats mejladress idag? Google hjälpte mig inte. Jag valde att skriva precis som det var till Bonniers och fråga om de ville vidarebefordra mejlet till Mats.

Bara några få timmar senare låg ett mejl i min inbox:

” Hej Isabelle
Tack för hälsning som gör mig glad…”

Vi har också pratat på telefon. Att en etablerad författare tog mig på allvar när jag var fjorton, hade en stor betydelse för mig då. Idag inser jag ännu mer hur stort det var att han delade med sig av sitt författarskap.

/Isabelle Steineck