Norstedts 200 år

Stockholms stadshus, 230223

Okej, så jag ljög. Här ljög jag.

Det är inte sant att jag inte läste några böcker alls förrän jag fyllde 20. Från och med 1992 (då var jag fjorton) läste jag faktiskt åtta böcker, vissa av dem om och om igen, kanske på samma sätt som en del människor läser Bibeln. Jag har kvar samtliga, trots att flera av dem knappt sitter ihop längre och måste bläddras i med största aktsamhet. De är skrivna av samma författare och utgivna av samma förlag. Han heter Jonas Gardell, förlaget heter Norstedts.

Jag har bloggat om att min andra refusering sved, eftersom den kom från mitt drömförlag, och det var just Norstedts jag syftade på. I mina tonårsförfattardrömmar fanns ju bara det, de enda böcker jag läste hade det där N:et på ryggen.

Obligatorisk ”jag-har-varit-här!”-bild utanför Norstedts-borgen från i somras, efter förläggarträff

Och whaddayaknow? Det är på Norstedts jag kommer debutera, och jag lyckades dessutom med konststycket att pricka in det samtidigt som förlaget firar sitt 200-års-jubileum. I november i fjol fick jag en inbjudan att vara med och fira detta. Middag och drinkar och dans i Stockholms stadshus. Det kändes smått surrealistiskt när man inte ens har gett ut något, men hur skulle jag kunna tacka nej? Vissa saker händer bara en gång i livet. Och tänk om Jonas Gardell kom dit, tänk att få vara i samma rum som sin författaridol från tonåren!

Förpepp på hotellet med mini-champagne!

Fast tänk om jag skulle göra bort mig? Bli nervös och dricka för mycket prosecco, börja svamla, snubbla, skratta för högt? Tänk om jag skulle säga fel sak till fel person, eller ännu värre: inte säga något till någon. Jag blir lätt förlägen i sociala situationer, och jag hör dessutom allt sämre, så ibland är det säkrast och lugnast att bara stå i ett hörn på stora tillställningar.

Och jag kände ju typ INGEN. Hade träffat min förläggare, visst, och min redaktör hade jag mött digitalt, men annars – nope. Jag kan vara så himla kass på att ta kontakt; känner jag mig det minsta obekväm slinker jag iväg till det där hörnet, försöker göra mig osynlig. Plus det var i Stockholm, så tänk om jag skulle gå vilse och tänk om det var sjukt kallt och halt eller kanske regnade så jag skulle se ut som en dränkt katt redan från början och mitt hår skulle ju garanterat se helt förskräckligt ut, oavsett vad jag gjorde med det, och vad skulle jag ha på mig och kunde jag verkligen gå dit i de där stövlarna och –

Reader, I went there.

Jag gick dit bakom en liten kvinna i basker. Hon var ju lätt författare och jag tippade på att hon var på väg dit jag skulle, så jag följde bara efter. Det var först när vi kom fram till Stadshuset och hon vände sig om för att leta i sin handväska efter något som jag såg att det var MALIN LINDROTH! Ja, som skrev “Nuckan” men även en av mina absoluta älsklingsböcker i hela världen någonsin för evigt och alltid, amen: “Vaka natt”. Det var första gången jag bländades av strålglans under kvällen men inte den sista. Vi tar en punktlista:

• Jag fick kognitiv dissonans i garderoben för där stod ABBE BONNIER!
• Jag tog välkomstdrink precis efter en liten gråhårig farbror med käpp; han heter JAN GUILLOU!
• Jag stirrade på en annan farbror, tänkte “känner jag inte honom?” men nä, det gör jag inte, för han heter MAGNUS UGGLA!
• Jag höll upp en dörr åt EBBA WITT-BRATTSTRÖM!
• Jag gick nedför en trapp bakom en smågnolande kvinna som doftade så, så gott, och hon heter LENA PH!

Bland de jag verkligen beundrar men som kanske inte är lika tokkända fanns Tone Schunnesson, Balsam Karam, Maria Broberg, Sara Villius, Kristina Sandberg, Elise Karlsson, etc, etc. Och nej, jag pratade inte med någon av dem. Däremot pratade jag med …

Två generationer extremt snygga debutantbloggare i fotoautomaten

Jajamän, Debutantbloggen 2022 års Samuel Åhman! Vi kändisspanade en stund ihop (och såg THOMAS BODSTRÖM! MALOU VON SIVERS!), innan folkmassan svepte iväg mig upp mot Gyllene salen. Innan jag satte mig till bords pratade jag med Kamilla Oresvärd, och efter middagen snackade jag en bra stund med Charlotte Al-Khalili, som inte bara var jättetrevlig utan dessutom skrev en av fjolårets lätt bästa spänningsromaner, “Malström”.

Under middagen – som var vansinnigt god och väldigt lång på grund av tal från bland annat förlagschefen och JONAS GARDELL och AGNETA PLEIJEL (!!!) – babblade jag på med tjejerna mitt emot, feelgood-drottningarna Jenny Fagerlund och Anna Lönnqvist, som var så kul att snacka med. Fatta vilken ynnest att hänga med människor som i princip jobbar heltid som författare för en liten mört som jag som inte ens är utgiven än!

När det blev eftersläpp dök min redaktör Erika upp, och hon var ungefär lika bäst IRL som förväntat (och det skadar självfallet inte att hon som jag har en whippet). Jag hälsade även på förläggare, PR-peeps och formgivare, men den jag såg mest av under kvällen var Jennifer, min förläggare, inte minst för att vi hade varandra till bords. Jag tog några usla selfies på oss, men de gör henne inte rättvisa, så jag snor en officiell mingelbild istället för att visa a) hur himla fin hon var och b) att mitt hår, som är med i förgrunden, inte såg så jäkla pjåkigt ut ändå.

Foto: Linda Boström

Vid midnatt fick jag en rungande huvudvärk. Kan det ha varit proseccon som spökade? Alla intryck, allt prat, all ansträngning för att höra med dessa kassa öron? Säkert alltihop. Var det dags att sticka? Innan dansgolvet ens hade kommit igång ordentligt? Jag hade grejer att stå i dagen därpå, både tråkigheter (undertextning) och roligheter (häng med en av mina äldsta vänner), men jag velade. Fast sedan såg jag någon annan på väg mot utgången och då bestämde jag mig, för om Jonas Gardell lämnade kalaset kunde nog jag också göra det.

Och sedan var han där, alldeles nära. Om det hade hänt 30 år tidigare hade jag nog svimmat, Jag hade säkert försökt säga något också, något smart eller roligt eller helst bägge delarna. Nu sa jag ingenting, för vad säger man? Vad säger man när man har varit på festernas fest hos sitt drömförlag tillika det förlag man snart blir utgiven av och man plötsligt står intill personen fick en att drömma om just det från första början?

“Tack”, antar jag, men jag bara log lite.

Och han log lite tillbaka.

Och det var, för en gammal fangirl, ett alldeles perfekt slut på en helt makalös kväll.

Jag var där! Det hände på riktigt!