I min roll som copywriter skriver jag engagerade texter i syfte att lyfta företag och bygga varumärken. När jag inte skriver i jobbet, arbetar jag på mina egna texter, i form av romaner. Och det var egentligen där min passion för det skrivna ordet började – i lusten att berätta.
Dagdrömmarna blev ord
Jag var en dagdrömmare som barn. Berättelser ägde rum i min fantasi. Jag blev andra människor på olika äventyr. Jag längtade efter att få gå och lägga mig för att få umgås med mina dagdrömmar ifred. Det skulle ta ytterligare några år innan jag upptäckte att drömmarna kunde få liv, genom ord på papper.
Snart har det gått 20 år sedan jag satt i mitt rum och knappade ner mina första berättelser på familjens första dator. Jag har aldrig slutat skriva, och hösten 2021 släpptes min debutroman Tillflykten. Tidigare samma år fick jag även den fantastiska chansen att börja skriva på heltid, genom mitt arbete som copywriter på Stockholms Skrivbyrå.
Blir det för mycket skrivande?
Jag får ofta frågan om det inte blir för mycket av det goda, alltså för mycket skrivande. När jag åtta timmar om dagen producerar texter för olika företag, för att sedan ägna kvällarna åt att skriva på mina egna skönlitterära texter. Svaret på den frågan har alltid varit ett rungande nej. Tvärtom – vilken dröm det är!
Vad är skillnaden mellan att skriva copy och skönlitterära texter?
Visst är det skillnad mellan att skriva texter som ska sälja och bygga varumärken, och texter som ska beröra, underhålla och ge läsaren en upplevelse.
Som copywriter handlar det inte så mycket om gestaltning, mer ofta om att skriva på klarspråk och med ett tonläge som lirar med både varumärke och målgrupp. Jag skulle också säga att det finns fler regler att förhålla sig till. Ofta ska en text vara uppbyggd på ett speciellt sätt, för att fånga in läsaren och göra texten lätt att ta in och den ska även anpassas efter en specifik kanal och målgrupp. Och man ska nästan alltid avsluta med en uppmaning, med målet att hänvisa läsaren vidare, och allra helst till ett köpbeslut.
Inom skönlitteratur rör det sig väl mer om oskrivna regler, en större kreativ frihet och personlig språklig stil. Att man ska fånga läsaren på första sidan är ju sen gammalt. Så regler finns ju, men det kan å andra sidan göras på miljarder olika sätt.
Ett annat exempel är hur man skriver dialog. I romanen Vägen av Cormac McCarthy har författaren valt att varken använda citationstecken eller pratminus för att markera dialog, och ändå lyckas man hänga med på vem som säger vad. Samtidigt blir det ett effektfullt stilgrepp.
Poängen är att visst, det finns “regler” för hur man skriver en skönlitterär text, men det är inte förbjudet att gå utanför ramarna. Man behöver inte ens gestalta. Förlåt, jag sa det, men det är sant. Gestaltning är ett effektivt verktyg, men måste inte vara den magiska lösningen för att få en scen, eller en hel roman, att flyga – så länge läsaren hänger med, tycker det är intressant och fångas av berättelsen.
Är det svårt att skifta mellan skrivsätten?
Nej, jag ser det snarare som lite av en superkraft! Som copywriter får jag skriva om allt från IT och hudvård till hur man bygger en friggebod – en bonus för min allmänbildning, något jag även kan använda i mitt kreativa skrivande. En annan bonus är att jag utvecklar mitt språk genom att skriva dagligen.
Vad skriver du på just nu, på jobbet och hemma vid skrivbordet?
Just nu skriver jag om ett nytt bostadshus som ska byggas i Uppsala och om ett större företag som använder sig av spännande AI-teknik för att bättre nå ut till sina kunder.
På hemmakontoret är det just nu full fräs med redigeringen av mitt nya bokmanus – en feelgood-roman som utspelar sig på 1980-talet och som handlar om att ifrågasätta livsreglerna. I april väntar en första bedömning av min skrivgrupp och jag hoppas komma igång med bok nummer tre som för närvarande fortfarande marinerar i idéstadiet!
/Sandra Trankell
Debutantbloggen 