Lena Köster är pensionerad journalist från UNT (sista 25 yrkesåren) och nu frilans och författare med fjorton utgivna böcker, medverkan i tiotalet antologier, plus några utgivna tonsättningar. Hon är också en god vän till mig! Och den första som får testläsa mina manus. Vi träffades genom att vi blev matchade som mentor och adept på mentorskapsprogrammet i Uppsala 2019 och blivit goda vänner sedan dess. Idag tänkte jag att vi skulle få ett smygtitt i författarlyan hos Lena, såhär skriver hon:
”Skriv, för tusan, väser furiren i örat” . Och då gör man det. Så här går det alltså till i författarlyan när Lena
Köster försöker skriva en deckare. En kioskvältare som ska ge pengar och berömmelse. I den ordningen.
1.
Jag måste döda någon, låta döda någon.
Ute duggregnar det, temperaturen runt noll. Solkigt och 50 nyanser av grått. Välkommen till Norden.
Kvinnan som går förbi på vägen mot affären har nån sorts älghorn – eller renhorn? – på huvudet. Hon är
förmodligen inte verklig. En hallucination. Eller ett ovidkommande påhitt från min sida.
Hon hör inte hemma i den här texten. Nu vinkar hon, jag syns tydligt där jag sitter vid fönstret. Hej då hej då hej
då, som de säger i det här landskapet mitt i Sverige.
Fast det är det inte. Mitt i. Det är väl Östersund, en bra bit norrut, som är mitt i?
Kaffet har kallnat. Ingen har dött. Ingen jag känner i alla fall, hoppas jag.
Hitta på hitta på hitta på.
Inte utan nytt, varmt kaffe.
2.
”Den döda kvinnan hängde från den krok i taket, där den tunga kristallkronan brukade hänga. Lampeländet låg i
soffan.
Så, någon försöker inbilla oss, att den här spensliga personen först klättrar upp på stolen och tar ner kronan, som
antagligen väger lika mycket som hon själv, och sedan klättrar upp igen, efter att varsamt ha lagt kronan i soffan,
knyter fast en kraftig nylonlina i kroken, med en knop som till och med är hållfast i nylon, sedan lägger snaran
om sin hals, sparkar undan stolen och hänger tills hon dör! Nä dra mig på en rullebör, skorrade kommissarie
Löök på sin breda skånska.”
Nävars. Den där uppenbarligen mördade kvinnan får hänga där hon hänger för mitt vidkommande.
Om jag ska mörda någon – jag talar naturligtvis om ett fiktivt mord i en skönlitterär text – så får det bli med
insulin. 100 enheter med insulinpenna (känns inte) i en roddbåt en bra bit ut från land. Så omärkligt som möjligt,
kanske med hjälp av kyssar och tafsanden eller medan mördaren torkar sitt offer på ryggen efter ett bad. Sedan
hoppar mördaren i vattnet, simmar hem, sätter sig i solen på ljugarbänken utanför sjötorpet med solkräm och
deckare tills det kvällas. Då är det dags att ringa och oroligt anmäla offret försvunnet.
Om inte någon hittat ekan med den döde innan dess.
Men, vafan, här kommer en motorbåt med ekan på släp! Och räddningshelikoptern landar. Och ger intravenöst
glukos.
Helvete! Jag är körd.
Mördaren, menar jag.
3.
”Hans tunga letade sig fram till punkten där…”
Nej, det går inte att riva av sexscenen redan i starten.
Det gäller att hitta ett crescendo. Att ropa till, hastigt som öppning, men sedan dra ner till ett pp som strax före
slutet blir ett ff; att starta andante, fortsätta vivace, lugna ner till ett largo och slutligen stegra till vivace furioso
och det där ff:et före den sista minutens mf-andante.
Piddelipom.
4.
Ska det bli en bok av det här?! Lol. Tar iaf en gt och är därför ☺ !
Fast…lovade mig själv att ha den korta inledningen klar i dag. Wtf. Då kör jag väl dårå. Såatt dårå.
”Hon kunde inte bestämma sig. Mössa eller barhuvad. Hon slängde med det långa röda håret framför spegeln i
hallen. Fåfäng fåfänga. Om en knapp halvtimme skulle blod och grå hjärnsubstans kleta samman hår och
hårförlängningar till en stabbig massa på asfalten under järnvägsbron…”
Nåt sånt.
Rött hår och hårförlängningar, vem har det? Skulle ni bra gärna vilja veta, va!
Jag också.
5.
De avhuggna händerna på kyrkorgelns klaviatur är ett annat grepp. Hysterisk kantor, inställt bröllop, allmän fasa
och förvirring. Tills polisens tekniker konstaterar att händerna är av silikon.
DET är intressant! Så får det bli.
Då återstår att ta reda på vem organisten är, vem brud och brudgum, vem präst, familj och vänner. Det makabra
skämtet, om det nu är ett skämt, är riktat mot någon. Av vem mot vem och varför?
Dags att nåla upp personerna, med kort beskrivning, på väggen. Ett flödesschema bredvid. Idémoln, typ
mindmapping, med ytterligare brännpunkter i handlingen.
Och så, efter femton koppar kaffe, själva plotten. Vad handlar det egentligen om?
Inte vet jag. Har inte kommit dit ännu. Kanske att… eller så är det…
Fån’t vi se då.
6.
Solen skiner nu. Ska jag verkligen sitta här vid datorn? Ja, för tusan, svarar själens furir och nyper mig i örat.
Borde jag inte gå ut och träna min sega kropp, andas frisk luft, få lite solvitamin och bli en piggare, fräschare
människa i stället?
Skriv, för tusan, väser furiren i örat.
Men för diabetesen. Vore det inte bra om jag idkade friluftsliv ett par timmar…
Skriv, ryter furiren och biter mig i kinden.
7.
Banne mig om inte tanten med hornen går förbi igen! Nu åt andra hållet med sin dramaten uppenbart
varufylld. Den vinglar till lite, hon är röd om kinderna och pustar. Vinkar vänligt igen.
Hej då hej då hej då!
Jag borde kanske gå ut och hjälpa henne…
Skriv mänska, vrålar furiren.
Jaja, jag ska bara hämta en kopp kaffe till.
Alltså, kantorn har fått migrän. Systerdottern, som är där på semester, hoppar in och tar bröllopet. När hon
kommer uppför trappan till orgelläktaren hör hon sorlet i kyrkan. Spänning och förväntan, glädje. Brudparet och
prästen står redo i vapenhuset. (Jag får brodera ut det där lite, göra oss bekanta med brudparet, notera den
geografiska belägenheten, årstiden, vädret, sånt.) Hon går fram till orgeln…
Och då, pang på rödbetan, avhuggna händer, chock, panik.
Ska jag tänka Mankell, GW, kanske Robinson eller Cleeves? Eller bara köra på och se vad det blir.
8.
(Telefonen ringer.) Tjena! Jo, faktiskt, har precis börjat komma igång. Testade några skittråkiga öppningar,
mainstream sådär. Men sen fick jag en idé och nu kör jag på den. Nä, det vet jag inte ännu. Nä, varken vem eller
varför. Inte ens offret, faktiskt, Jo, alltså, händerna är av silikon. Känns ganska oskrivet. Det blir liksom en extra
överraskning. Och lite knepigare. Någon eller några har en plan och en hantverksskicklighet. Eller om det är
konst. Eller nån sorts dioramateknik, Vi får se. Jag ska googla lite där. Nåt etiskt problem. Hämnd. Skam. Sånt.
Ja, fredag passar bra. Tre dagar, då hinner jag nog få ihop 20 000 tecken eller så. Så har vi lite att snacka om.
Och du har ju redan…80 000! Forensikarna igång. Tusan vad du ligger före. Men det blir bra. Litet seminarium
då och du tar med vin, va. Jag har frysen full av älg. Skrivprat och mat. Härlig kombo. C U!
Debutantbloggen 