Det började snöa redan igår eftermiddag och nu ligger snön tjock på balkongen. Jag har inte varit ute alls idag och tänker nog hålla mig inne tills jag ska ta mig bort till medis och prisutdelningen av Årets Selma ikväll. Lina har bjudit in mig. Vi träffades redan igårkväll på Sofia Stenströms release av nya boken Tomt bo och åt en pizza efter och snackade. Det var lite som en dejt för trots att vi gått Ölands Folkhögskolas Skrivarlinje ihop ett år hamnade vi aldrig i samma textgrupper och utbildningen var mest digital så det var inte så att man stötte på varandra i matsalen. Jag har inte läst ett ord av texten hon fick förlagsavtal på innan jul. Vi pratar om den och en massa annat. Väldigt mycket och väldigt trevligt. Jag älskar att sitta med en ny person framför mig som bara vecklas ut bit för bit.
Det är en jävla tur att jag växte upp innan internet. Hade det funnits bloggar under mina tonår hade jag kräkts hela mitt innersta över cyberspace och så här i efterhand kan jag konstatera att det nog är bättre att det stannar i dagböckerna i flyttkartongen längst in i garderoben. Bara bloggandet här ger mig emellanåt rysningar och en vag känsla av att ha gjort bort mig, sagt för mycket och fel. Att posta ett inlägg och se alla views öka i styrka kan jämföras med en tequilabeställning vid barstängning när den trötta DJ:n drar på Song no 2 med Blur och livsandarna kittlar dig i nacken. Sedan: en nykter Idoljury framför dig när du snubblar ut på gatan. Closeup av ditt nylle på Mitt i Södermalms förstasida dagen därpå. Känslan av att ha haft en strålkastare på sig när man bara varit FÖR MYCKET och alla, ALLA, minns allt i minsta detalj. Kanske är det bara jag som känner så.
Syftet, brukar jag säga, vad är det? Tänk först på syftet med vad du ska göra och hitta sedan rätt metod. När jag i sista sekund anmälde mig till detta Debutantbloggsmastodontprojekt tänkte jag som vanligt inte så mycket, det var kvällen innan sista anmälningsdag och jag skrev ihop något spaltigt från mobilen där autocorrekt gjorde ansökan rätt kul. Men jag hade inte tänkt på att jag faktiskt skulle fylla 52 veckor med personliga drömmar, ångest och vedermödor. Just denna torsdag höll jag på att kasta in handduken och sjukskriva mig. Så syftet, vad är det då? Jag tänker att detta är en utmärkt plats att undersöka olika aspekter av skrivande på. Men idag har jag ingen lust. Jag hade en jättedeadline på ett formgivningsprojekt i måndags och sedan alla dessa event och jag hade nog mest velat chilla och träna idag. Läsa Sofias bok som ligger med sitt färgglada lockande nittiotalsomslag på nattygsbordet.
Innan jag knåpade ihop mitt första inlägg frågade jag en person i min närhet som varit i tidningsbranschen en massa år vad hon tyckte jag skulle göra och inte göra i bloggen. Som redaktör tänkte jag att hon läst en del och säkert hade en massa bra råd att komma med. Vilket visade sig vara korrekt. Försök att inte skriva för mycket om att skriva, sa hon.
Och det stämmer ju. Jag har inte ens debuterat och det finns så många andra som egentligen borde ta upp textplats. Nästa vår förresten, då kommer boken. Jag visste väl det, men fick det bekräftat av min förläggare igår. Vi ska ses nästa vecka och prata vidare, jippi! Hur som helst, att inte skriva om att skriva tänker jag att jag lyckats med någorlunda. Men just idag här vid köksbordet, med Bat for lashes på radion och en lätt värk mellan skulderbladen har jag inget vettigt att säga alls. Kanske borde jag ta mig ut i snöstormen och pulsa ner till gymmet? Eller skriva rent ännu ett stycke av min nya text och skicka iväg till LL som jag ska träffa på fredag kväll för ”utvecklingssamtal”? I brist på absintångande litteratursamtal från varsin divan i en opiumhåla på Île de la Cité får vi nöja oss med en lokal pub. Vi träffades på Folkuniversitetet och jag överraskas alltid av hennes totalannorlunda syn än min egen på det jag skriver. Texten är inte alls redo för några ögon än egentligen, men vad kan hända liksom? Jag är nyfiken på vad LL lyckats koka ihop också, jag vet att jag kommer att bli golvad på ett eller annat sätt trots att hon påstår sig lida av skrivkramp och bara kan måla.
Återkommer.
Emeli
Debutantbloggen 