Dagens gästbloggare: Hanna Wesslén
När jag påbörjade manuset till min debutroman försökte jag hålla mig till det klassiska rådet: Skriv om det du känner till. Men det visade sig att handlingen, som utkristalliserade sig allt eftersom, krävde ett besök i främmande miljöer. Nepal. Indien. Karatedojos.
Mitt under en pandemi är det inte lätt att sätta sig på ett flygplan och resa över halva jordklotet. Även utan pandemin så hade det varit praktiskt omöjligt att slänga ihop en resa till Katmandu.
Då lyssnade jag istället på annat råd: Skriv om det du vill känna till. I skrivandet har jag därför kommit att varva välbekanta platser och miljöer med det främmande och exotiska.
De flesta författare gör någon form av research i samband med ett manus. Det kan handla om att ta reda på hur en viss yrkesgrupp arbetar eller hur det luktar på en ny plats.
När du skriver om det du känner till är det lättare att fokusera på skrivhantverket och själva historien som berättas. Är du i ett obekant område tillkommer ytterligare en dimension av kartläggning och planering.
Jag älskar researchdelen i skrivprocessen, till den grad att jag kan fastna för evigt.
Platser där scener i boken utspelar sig är ett självklart område för research. Det mest förvånande var att jag inte alltid mindes rätt i fråga om de välbekanta miljöerna. Jag åkte runt på Lidingö, Gärdet och Östermalm i Stockholm. Flera gånger visade sig mina minnesbilder skeva och jag fick korrigera i texten. Det vore ju nästan mer pinsamt att ha fel om sin hemmiljö än om en främmande stad. Genom att besöka miljöerna fångar man upp nya detaljer. Till exempel fick en speciell fläkttrumma vid Uggleviksreservoaren bli gömställe i en scen i mitt manus.
Samtidigt som man vill skapa det autentiska så har jag anpassat vissa miljöer till manuset. Det ger större frihet, även om tanken är att en läsare ska känna igen sig i området.
Det säger sig självt att det är bäst att besöka platserna. Gå runt och spana, lukta, fota och ta in miljön. Men jag ville verkligen ha med några platser som jag inte hade möjlighet att åka till. Istället för att ändra hela handlingen försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om de främmande miljöerna.
Jag har både promenerat och åkt motorcykel genom Katmandu samt korsat gränsen mellan Indien och Nepal. På Youtube. I kombination med kartor, tidningsartiklar och böcker fick jag en tillräckligt tydlig bild att skapa utifrån. Jag letade också upp och intervjuade en person som hade varit länge i Katmandu.
Sakta men säkert växte en känsla för platsen fram. Jag kunde nästan känna lukten av scenen, trots att jag inte hade varit där i verkligheten.
Namn till karaktärerna kräver också research. Det ska gärna vara unika namn som sätter sig i minnet. Eller ett så vanligt namn att ingen känner sig utpekad. Inte samma namn som din kollega eller granne. Det är en utmaning. De nepalesiska namnen var lättare på så vis att jag inte känner många med liknande namn, svårare på så sätt att jag ville få det trovärdigt.
Guideböcker, faktaböcker och även skönlitterära böcker har varit till hjälp här, liksom otaliga onlinekällor. Arkiven på Kungliga biblioteket har gett både information och även idéer till handlingen. Tidningsartiklar från 2002 om Nepal gav förvånansvärt många uppslag.
Främmande miljöer kan också ligga geografiskt nära, till exempel en karatedojo. Huvudpersonen i Nepalsviten är karatemästare och jag övervägde att intervjua någon med kunskap om ämnet. Istället valde jag att faktiskt börja träna karate. Det har jag inte ångrat. Efter ett halvår visste jag precis hur dräkten tynger över axlarna och att kampsporten kräver fullständigt fokus i nuet.
Sprickan i fasaden utspelar sig för drygt tjugo år sedan, 2002. Jag kommer ihåg mycket från den tiden men behövde fräscha upp minnet. Vilka filmer och vilken musik var populär? Fanns det USB-minnen på den tiden och vilka mobiltelefoner hade vi? Sådant är enkelt att kolla men det är också lätt att göra tankevurpor och referera till en film som inte hade kommit eller liknande.
Hur vet man hur djupt man ska gräva? Det har jag inget svar på, avvägningen är upp till var och en. Själv fokuserade jag på geografin och att förstå områdets historia, klimat och kultur. Jag vet att vissa tycker att man bör undvika att skriva om främmande miljöer, men jag ser det som en rolig utmaning och en chans att lära mig nya saker.
Om dagens gästbloggare
Hanna Wesslén är aktuell med debutromanen Sprickan i fasaden. Boken är en spänningsroman som rör sig mellan Katmandus hisnande bergssluttningar och styrelserummen i Stockholm. Det är den första fristående boken i trilogin Nepalsviten.
Instagram: @hanna.wesslen
Debutantbloggen 