För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om fantasy, det var på Alla hjärtans dag och jag ville slänga lite kärlek till den genren eftersom den b.la. inte uppskattas av de flesta förlag i Sverige.
Fantasy kan vara en knepig genre att definiera. Om du redan läser fantasy kanske det är tydligare för dig vad det är.
Enligt mig är fantasy en genre där du hittar mycket magi och övernaturliga händelser och man får en “sagokänsla”.
Men en “genre” som till skillnad från fantasy har en bredare publik och uppskattas mycket är Disney.
Disney är egentligen ingen genre inser jag, det är ett gigantiskt företag som producerar filmer och tecknade serier. Det finns också många Disneyböcker baserade på filmerna.
Men det fick mig att undra, vad är skillnaden mellan Disneys sagor och fantasy som också lämnar en med en “sagokänsla”? Det måste vara svårt att dra en exakt linje på vad som skiljer dem åt tänker jag. Däremot är det inte lika svårt att förstå att de inte tas emot på samma sätt.
Är Disney verkligen samma sak som fantasy? För i sådana fall varför tas de två inte emot på samma sätt? Eller når samma breda publik?
Efter lite googlande kom jag fram till att sagor oftast baseras på tradition och folktro. Och dessa saker beror i sin tur på vilket land de kommer ifrån ursprungligen. Det är där Disney kommer in.
Fantasy-berättelser är mer baserade på författarens egna fantasi, och hur författaren vill bygga upp sin värld. Exempel på författare är J J R Tolkien, Patrick Rothfuss och J K Rowling.
Fantasy-berättelser är alltså inte lika beroende av traditioner och folktron av ett specifikt land, som Disney är.
Betyder detta att min titel är fel? Att sagor som sagor… potato, potato, inte alls stämmer. Att den lilla detaljen som skiljer dem åt, dvs om sagan är påhittad av författaren själv eller om det är en känd folktro/saga, är så pass avgörande?
Eller handlar det om att det är mer betryggande och att man helt enkelt dras mer till den folktro man känner igen, än ett helt nytt koncept som är helt okänt för en?
Är vi människor kanske funtade på det viset, att medvetet/omedvetet undvika det okända? Kanske går det beteendet tillbaka till faktum att vår hjärna har formats av evolutionen, när det tjänade oss väl en gång i tiden på att backa ifrån något vi inte kände igen.
Jag vet inte.
Jag vet dock nu att jag kan konstatera att Disney och fantasy verkar ha olika utgångspunkter som skiljer dem åt, men de är också lika på många sätt. Lika men ändå olika, om vi vill kan vi kalla dem för syskon 😊
Och kanske en dag får fantasygenren det lyckliga slutet som finns i Disney-berättelserna – och når en lika stor publik. 🧡
Debutantbloggen 