Jag har själv varit där. I det nästintill desperata googlandet och dammsugandet av författares instagramkonton efter något slags svar på hur man ska bära sig åt. Hur många ord bör jag skriva om dagen? Vilket tempus bör jag skriva i? Hur bör jag lägga upp arbetet med ett nytt manus? Hur bygger jag en riktig bra karaktär? Hur gör jag för att bli så produktiv som möjligt? Hur gör en riktig författare liksom?
Men under resans gång så har det slagit mig att: varför intresserar jag mig mer för hur andra gör, istället för att låta mitt författarskap vara just mitt? Och ur den tanken så föddes en insikt om att det viktigaste för mig inte är att vara den mest optimerade riktiga författaren. För är inte hela poängen med att ha ett kreativt yrke som egenföretagare att MAN FÅR GÖRA PRECIS SOM MAN VILL?
Jag tror inte att Ingvar Kamprad funderade särskilt mycket kring hur han skulle bli så framgångsrik som möjligt. Jag tror att han följde en dröm. Skapade något som han trodde på och som han kände stor lust till. Loreen som har skapat två helt fantastiska nummer som tagit oss med storm i Melodifestivalen, säger saker som ”jag skapar när jag har något att säga” och inte ”jag har den perfekta arbetsmetoden.”
Ibland känner jag så starkt att jag är på rätt väg. Som om inget kan rubba min tro på att jag utövar mitt skrivande på det sätt som är menat för mig. Sådär lustfyllt, oorganiserat, smågalet och helt utan rutiner och förhållningsregler. Men ibland tvivlar jag, hamnar tillbaka i den där tanken att är det verkligen såhär jag borde göra? Slösar jag min tid? Borde jag göra annorlunda? Vore det inte bättre om jag hade lite rutiner?
Men så tänker jag tillbaka på tiden när jag arbetade 07-16 som ekonom. Tänker på hur dåligt jag mådde. På den extrema konflikt som hela tiden pågick mellan mitt sunda förnuft och min inre rebell. Det sunda förnuftet var föräldern som försökte förklara och resonera, och den inre rebellen var den trotsiga tonåringen som vägrade lyssna.
I mina svackor så försöker jag påminna mig själv om hur långt jag kommit tack vare att göra just det som känns rätt, och på mitt sätt. När jag försökte göra på ”rätt” sätt, när jag försökte vara en ordentlig människa, så barkade ju allt bara åt helt fel håll. Käpprätt åt helvete. Så jag påminner mig själv om att jag ska vara stolt över att jag vågade drömma om ett annat liv. Det där fria livet jag är på väg mot.
Jag vill inte resonera med den där astråkiga föräldern, jag vill vara den där tonåringen som vågade tänka större fastän hon inget visste. Som vågade tro på möjligheter och öppnande av nya dörrar istället för att förblindas av bekvämlighet. Just därför försöker jag också mota bort den där tanken om att försöka vara en riktig författare, och ta vara på chansen att vara författare på precis det sätt jag själv vill.
Debutantbloggen 